musikfunderingar på en buss.

En kväll på bussen hem, det skymmer ute och gatlamporna tänds. Det brandgula skenet lyser mot bakgrunden av en himmel som är nästan lila och komplementfärgad. I hörlurarna snurrar en nybränd skiva innehållande de mest konstiga låtar, allt från Jonas Gardell via Aqualung till Kelly Clarkson. Och tankarna föds, sätter sig ner på de tomma platserna i bussen, sitter där och gungar i takt till musiken.

Varför skämmas över sin musiksmak, till exempel? Att se ner på elitism överlag, men sedan fnysa när någon uttrycker ett positivt omdöme om en eller annan artist, bara för att denna inte tilltalar en själv, är ju bara hypokritiskt. Att fnysa, för att sedan sitta och få gåshud av densamma låten är ju fullständigt sinnesrubbat. Så: ja, jag tycker att Kelly Clarksons Breakaway är fin. För att inte tala om Aldrig ska jag sluta älska dig, men den är nästan så excentriskt parodischlager att jag är stolt; fulsnygg i överförd bemärkelse.

Sedan finns det band man är förhandsinställd på att gilla, bara för att de har en (vag) koppling till något man redan uppskattar från förut. Jag menar, Rooney bara måste ju vara bra, för Robert Schwartzman är så ljuvlig i The Princess Diaries, eller hur? Detsamma gäller ju filmer man tycker om, bara för att en viss skådespelare är med (Natalie Portman, Jason Isaacs, Charlize Theron, Ludivine Sagnier, nåndera Gyllenhaal) eller liknande.

Vidare: skivans tema måste vara död (vid sjutton års ålder?!); I'm 17 and tired of life, under my pillow is a knife; she'll always be seventeen... at such a young age she took her own life; if you should die before I leave, what on earth becomes of me; I watched you die, I heard you cry kanske ännu flera (du får en guldstjärna i kanten om du vet vilka sånger det handlar om). Det var inte meningen, however.

Mörkret blir tjockare utanför fönstret, och gatlyktorna lyser vitare, för att fortfarande komplettera, opponera. Alla vill synas, till och med eller speciellt gatlamporna. Man ska vara unik, stå ut, vara speciell - men inom vissa ramar förstås. Det är så modernt med indie att det är mer unikt att vara mainstream. Det är unikt att åka buss också, åtminstone just nu när regnet milt möter rutorna för att öka på trivselkänslan och helljusen känns nödvändiga igen efter en lång sommar. Som ensam passagerare ger jag ett leende i natten och stiger av i riktning mot väntande billyktor.