Jag har varit singel en lång tid, men nu har jag tydligen uppnått det kritiska skede då det verkligen börjar störa min omgivning. I detta samhälle uppbyggt kring tvåsamhet tycks det vara närmast kriminellt att ha mage att vara tjugoåtta år och singel. Folk ser på mig med en medlidande blick när de hör att jag fortfarande inte lyckats snara någon man, och säger "Vänta bara" i den där tonen som låter som "Hang in there, kämpa på, en vacker dag kommer nog din riddare i blank rustning ridande på sin häst ska du se. Eller, nåja, vid det här laget får du nog nöja dig med vad som nu råkar finnas kvar, nån fattig bonddräng på en åsna".
Det har nästan nått den punkt då jag frestas att se på det hela som någon slags sociologiskt experiment. Som hur länge kan man vara singel innan folk ger upp hoppet om att någon ädel själ ska förbarma sig över detta hopplösa fall, och övergår till att behandla mig som gammelpiga for life?
Det som stör mig mest är det att jag tydligen förväntas gråta mig till sömns varje kväll på grund av detta. Det är knappast förvånande i och med att jag vanligen blir rätt anti mot alla möjliga förväntningar, men låt mig försäkra dig om att jag inte försmäktar utan vare sig snus eller man. Så här är min vädjan: spara medlidandet till någon som faktiskt lider. Ni kan tänka på Pippi Långstrump som deklarerade "Nej, jag lider inte av fräknar!", och när expediten konstaterade att det kära barnet ju hade ansiktet fullt sa "Ja, men jag lider inte av dom!".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar