kansas: bättre sent än aldrig.

Till slut är den här: den sista delen av min nervkramande reseskildring. I dethär avsnittet återvänder vi till rötterna och kör söderut igen. När Jordan var klar med diverse skolbestyr, och när han efter det hade ägnat typ två timmar åt att sno runt och försöka hitta alla grejer han måste ha med sig, körde vi iväg. Efter ca åtta timmar av would you rather- och have you ever-frågor var vi tillbaka i Kansas.

På lördagen satte vi iväg mot Council Grove på morgonen, efter en kort omväg till Louisburg Cider Mill, där vi drack varm äppelcider och åt färska äppeldonitsar. Vi passade också på att köpa med oss några pajer från en Farmer's Market, för dagens höjdpunkt var Johnnys bröllop, och hans brud lär ska ha uteslutit paj från menyn, och, c'mon, Johnny måste ju få paj. Förutom pajbristen och att ena brudtärnan blev försenad eftersom läkarna inte ville låta henne skriva ut sig från sjukhuset med en sprucken mjälte, var det ett riktigt trevligt bröllop, och inte så värst annorlunda jämfört med finländska. Vi hade efterfest på ett motell i Emporia, där vi bland annat återupplivade gamla minnen med en gammal hederlig staring contest. 

Vigseln hölls utomhus, och det blåste friskt över Kansas
slätter. Brudens slöja passade på att fly (det är dock inte det
vita fluffet som syns på bilden, det är nån dekoration).

Följande dag fortsatte på gamla minnen-temat med bland annat en promenad genom campusskogen. Jag blev lite besviken, för de har fixat upp stigen och gjort den mer lättillgänglig och officiell, vilket förstörde en del av charmen, men det var ändå den stund på resan då jag mest drabbades av en nostalgiknockout. I Emporia hann vi även träffa en gammal kompis och - whaddyaknow - spela en runda discgolf. Den här gången spelade jag faktiskt mig igenom nästan hela banan, med undantag för hålet som började med att man kastar frisbeen tvärs över en sjö. Så ivrig att slänga bort andra människors egendom var jag ändå inte. Så småningom sade vi så ajöss till gamla och nya bekantskaper och åkte tillbaka till Kansas City. 

I KC gick vi bland annat på zoo. Huvudattraktionen var isbjörnarna, men de behagade inte visa sig överhuvudtaget. Däremot såg vi bland annat coola blå grodor, lejon som inte orkade bry sig om att deras nos var det nya innestället för områdets hela flugpopulation och diverse getliknande djur. Annat vi ägnade oss åt i KC var att besöka diverse affärer (däribland en nördaffär, leksaksaffär och legoaffär), leka med Bella och spela Presidents. Morgonen då Jordan skulle flyga iväg ägnade vi oss också åt varierande grader av hysteri, då vi kom till flygplatsen och han först inte visste till vilken terminal vi skulle så vi fick leta lite på måfå, och sen inte hade med sig bokningsnumret, och inte slapp in på sin mejl för att kontrollera det. Jag kontrollerade sen några gånger extra att jag hade med mig alla uppgifter när vi nästa gång for till flygplatsen.

Den enda isbjörn vi såg.

Punkfåglar.

Sista kvällen frågade John sina föräldrar om de kunde komma på något puramerikanskt som vi ännu borde hinna med. Detta ledde till att jag kort därefter plötsligt stod med en .38 kalibers revolver i handen och siktade mot en såndär silhuettplansch. Snubben som stod i kassan bad mig efteråt berätta hur man uttalar Simo Häyhä. Han måste ju passa på när han råkade på en finländare för en gångs skull (det visste han eftersom jag måste fylla i mina personuppgifter på en blankett - sedär, amerikansk skjuteripolitik är inte fullt så slapp som man skulle tro!). För er som inte är så inne på kända finska krypskyttar som Herr Skjutbana kan jag (läs: Wikipedia) berätta att Häyhä lär ska ha skjutit ihjäl 505 sovjetiska soldater på under hundra dagar under Vinterkriget. 

Och sen... var det tack och adjöss och vi ses väl nästa år på transsibiriska järnvägen eller nåt. Good times.