Min syster som just åkt iväg för att spendera ett år i ett franskatalande land funderade innan hon for på det där med när man ska gå över från att nia till att dua folk, vilket gjorde att jag applåderade mitt eget beslut att ägna mig åt ett så pass oavancerat språk som engelska. Okej att man inte nånsin vet vad man ska betala med skatter och dricks, men man får i alla fall kalla folk you.
Men det händer ju att man får fundera på det ibland ändå. På jobbet brukar jag helt kallt dua alla kunder, och ingen har någonsin klagat. Det var visserligen en gång en herreman som frågade om det var okej att han duade mig, vilket eventuellt kunde tolkas som en diskret kommentar till att jag inte hade niat honom, men det är nu allt. Fast idag var det en som började samtalet med "Goddag, här talar Fru Prysselius*", och plötsligt kändes det fel att säga du. Hon måtte ha trott att jag hade något talfel eller någon slags funktionsstörning, för jag talade superlångsamt bara för att hinna tänka igenom var jag egentligen slänger in några slentriandun och kanske att man kunde säga den här meningen i passiv istället.
På finska är det ju egentligen också mer vanligt att nia folk. Enligt våra officiella instruktioner ska vi ändå dua kunderna, förutom på den speciallinje som kallas seniorlinjen, dit man kan ringa om man vill att personen på tråden ska anta att man inte vet var powerknappen på en dator finns. De få gångerna jag fått sådana samtal har jag ändå duat kunderna. Det har ändå mest varit sådana som vill avsluta sin prenumeration på Suomen Kuvalehti eller behövt numret till sin vän Pekka. De får leva med att bli duade.
* namnet är fingerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar