torsdag 12 februari 2009

vi hör en röst som kallar...

Den säger "Vi är äntligen på väg", den säger "det är dags att ge sig av genom luft och över hav".

Med anledning av en närstående händelse i mitt liv googlade jag texten till "När vi gräver guld i USA" och kan bara konstatera att den texten minsann inte vinner några guldmedaljer. En gång när GES var på besök i Jakobstad råkade jag befinna mig på deras konsert* och den enda låten jag ville höra var den ovan nämnda, men vi började åka hem och just när vi kom till bilen hörde vi att de började spela den. Det har lämnat djupa spår i min själ, ska ni veta.

Jag har penga-å-passi (om några quarters räknas som pengar?). Jag har en ny tandborste. Jag har te gjort på rågblommor med smak av tjära och citron. Jag har enligt läraren fått studiepoäng för nån lingvistikkurs jag inte gått. Jag har en tyllkjol. Jag har rödluvorna.

Jag klarar mig nog. Även om jag inte vet vilken jacka jag ska ta med för tiodygnsprognosen visade på temperaturer mellan 3 och 12 grader; och A sa att det har varit över tjugo häromsistens därborta. (J:s kommentar: Då får du väl stanna inomhus tills det blir varmare. Jag: Alltså... plus. J: Jamen då behöver du ju inga kläder alls). Det fixar sig.

Nä hörni, alla ni flickor jag har försakat och alla ni som trott på allting som jag gjort, vill ni följa med mej västerut? Jag tänkt som fa jag, åtminstone. Om ni hadd missa de.

* Jag vill bara klargöra att jag inte var på GES-konsert, utan på nåt blandjox. Var det Popkalaset? I så fall var jag nog mest där på Håkan Hellström-konsert.

Inga kommentarer: