hallerbos.

Igår åkte vi ut till Hallerbos, en skog som under en kort tid på våren är helt täckt av blåklockor. Jag skulle ha varit glad och nöjd bara över att komma mig ut i en skog, så att sen befinna sig i detta sagoland var helt fantastiskt.

För att ni nu inte ska behöva bli avundsjuka där hemma över att våren har kommit längre här kan jag berätta att jag förutom den regntåliga trenchen även här har på mig långskaftade vinterunderkläder både upptill och nertill och så en ordentlig ylletröja på det. Och jag frös tidvis. I en twist på det klassiska upplägget där finländska turister åker till Kanarieöarna och klär sig i shorts medan lokalbefolkningen bär dunjacka hade mitt spanska sällskap däremot klätt sig i shorts. Men vi hann med både sol, regn och hagel under dagens lopp, så det fanns något för alla smaker.

Jag vet inte så noga vad det är för slags blommor; det är ju inte det vi kallar blåklockor, men bluebells kallas de på engelska. På flamländska kunde vi gå hyacintenwandelingen men trots att jag inte är någon blomexpert skulle jag våga mig på att hävda att det inte är hyacinter. Fina var de i alla fall.

Området i sig är skyddat, och det fanns en varningsskylt om att eftersom skogen får leva sitt eget liv så kan det hända sig att träd faller och så vidare. Man måste hålla sig till stigarna och vandringslederna, vilket förutom att förhindra att folk går och trampar sönder och har sig också har den fördelen att det går att ta sådana här bilder trots att det var rätt mycket folk. Jag hade blivit förvarnad om att det är ett populärt utflyktsmål eftersom det är en så begränsad tidsperiod, så jag blev egentligen positivt överraskad över att det inte var ännu mer folk. 

 Det syns kanske inte så bra, men det fanns också massor med vitsippor på sina ställen.

Vandringslederna är 2, 4 eller 7 kilometer långa. Vi tänkte gå den längsta, men gick sist och slutligen betydligt längre eftersom det var en del transportsträckor också. Enligt min telefon gick jag totalt 25 kilometer igår, men det är nu ändå lite att ta i. Sen tog vi oss en våffla från en herreman som hade parkerat sin van vid skogsbrynet, väntade på bussen som gick en gång i timmen på söndagar, åkte in till Halle och intog en sen lunch bestående av franskisar sådär vid femsnåret, och tog tåget tillbaka till Bryssel igen. Tågresan tar inte mer än ca tio minuter, så det gick väldigt smidigt.