En dansk kollega har just kommit tillbaka från en tre veckors semester, och hon frågade efter hur det var här, den där dan då attackerna skedde. Två veckor har hunnit förflyta, och livet är redan tillbaka till det normala. Speciellt i den byggnad där just danskarna sitter, tycks det, för dit kunde jag traska in utan att ens behöva visa upp mitt passerkort häromdagen. Men någon ska väl ha något speciellt agg mot just danska översättare för att slå till mot en nästan tom byggnad ute i förorten.
Dagen efter var det väldigt lugnt på jobbet, eftersom så många jobbade hemifrån. Matsalen och kafeterian var stängd, men vi samlades inne på sekreterarnas rum och drack pulverkaffe och åt croissanter som en kollega hade köpt med sig och hade det rätt mysigt där mitt i all bedrövlighet. Folk ringde runt och försökte reda ut hur det skulle gå med de resor de skulle åka på; en del flög sen från Paris eller Amsterdam, åkte bil till Sverige eller stannade kvar istället. På lunchen träffade jag en kollega från en annan enhet, och fick igen en gång konstatera att jag är lyckligt lottad som jobbar just där jag gör. Hon berättade att hon dagen innan, the day of, hade haft ett behov av att prata om det som hänt, men hennes chef hade mer eller mindre sagt åt henne att ta sig i kragen och fortsätta jobba.
Jag åkte själv till Paris ett par dagar senare för att tillbringa påsken tillsammans med min syster. Det var första dagen metron var öppen igen - ungefär hälften av linjerna - och jag fick ta ett djupt andetag innan jag gick ner. Man såg poliser och militärer överallt, och tre poliser åkte även med i vår vagn. Tills följande station, där någon mitt i allt började skrika högljutt. Alla hoppade till, poliserna hoppade av men det var sen sist och slutligen bara nån snubbe som satt och skrek i tunnelbanan, sådär som vi alla gör ibland.
Förutom närvaron av bekalasjnikovat väktarskap är den andra största skillnaden att metron bara går mellan 7 och 19. Jag antar att det beror på att alla dedär poliserna ska hinna sova nångång också. Åtkomsten är också begränsad; förutom att vissa stationer förstås är stängda så är även en del in- och utgångar blockerade. Så till den grad att jag när jag kom tillbaka till Bryssel och steg av på en underjordisk spårvagnsstation fick flänga runt för att överhuvudtaget hitta ut därifrån, tills det visade sig att den enda utgången var en enda, långsam hiss. Något instängt, kan man ju tycka, om det faktiskt skulle hända något.
Jag var nere på stan för några dagar sen och kom mig till Bourse. Där har folk tänt ljus och lämnat blommor och meddelanden. Jag lyckades halka i ett hjärta som någon just målat på asfalten där framför, så mina skosulor är helt blå. Men annars är det ganska lätt att förtränga, åtminstone på de platser och i de kretsar där jag rör mig. För lätt, kan man kanske tycka. Men på något sätt måste man ju compartmentalize för att lyckas idka dethära leveriet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar