Den byggnad där själva kommissionen håller till heter Berlaymont. Där tillbringar även många kommissionsanställda sina dagar. Men vi är rätt många, så det finns generaldirektorat utspridda både lite här och där. De flesta är där i området som kallas för europeiska kvarteren. Och sen är det då vi, som är utlokaliserade helt nån annanstans.
Översättare är inte precis gräddfilen av kommissionsanställda. En kollega berättade att hon varit på nåt seminarium där folk skulle presentera sig och hon hade glatt sagt att hon är översättare. De andra hade sett på henne med medlidande och konstaterat att tja, nån måste ju göra det också.
Det här skriver jag inte för att på något vis beklaga mig över mitt drömjobb, utan bara som allmän bakgrundsinformation till när jag, som kusinen från landet, skulle besöka Berlaymont här om dagen. Jag deltog i en kurs om interinstitutionella relationer mellan kommissionen och rådet*. För att komma in visade jag först min ID-bricka åt en vakt och sen en maskin. Sen följde jag bara efter nån som gick mot en metalldetektor och stod i beråd att gå genom den när vakten där tittade på min ID-bricka och viftade iväg mig som om jag var en idiot. I stället skulle jag bara visa upp brickan till en vakt till och en maskin till så var jag inne i det allra heligaste. Och så satt jag där på J. Katainens plats och lärde mig jättemycket och funderade om det inte är störande att konferera här när det är så mycket motljus. Och så kände jag mig faktiskt lite som en såndär som jobbar för EU-kommissionen.
Sen lyckades jag med den pinsamma bedriften att lämna in en text till granskning där jag hade stavat kommissionen med ett m. Men annars går det bra.
* Jag hyser hopp om att ha lärt mig skillnaden på Europeiska unionens råd, Europeiska rådet och Europarådet lagom till pensionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar