glädjeämnen.

Jag märkte just att Språktidningen har underrubriken För folk i gemen och versal. Det var nog det finaste jag läst hittills idag. Det gäller ju att gläda sig åt det lilla.

Min lägenhet doftar rent. Det gläder jag mig också åt. En sak som är rätt konstig är att jag egentligen tycker om att städa, och att ha rent, men ändå städar jag så sällan. Så går det när man är schizofren. Klas-Göran är en riktig smutsgris.

Ikväll får jag besök. Men nu ska jag spela gitarr.

sudoku

Det finns skäl att undra över varför en fullt frisk (nåja) tjugoåring sitter hemma en fredagskväll, framför datorn, tjugo över tolv på natten och löser sudoku. Men dessa skäl och undringar lämnar jag över till någon annan.

Sudoku är förresten ett intressant fenomen. Man kunde tro att man behöver vara bra på matte (varför man skulle tro det, förutom det självklara att siffror ingår, vet jag inte). Men nej. Trots att min mattelärare sade till mig en gång i gymnasiet att jag var bra på matte, har det aldrig riktigt känts som min grej. Allt oftare tvivlar jag på att han faktiskt har sagt något sånt - med tanke på att jag löst den aktuella uppgiften fel, och att jag en gång tyckte att han frågade mig hur min moderkaka mår (men till mitt försvar tyckte våran egna Legolas* att han frågade det, hon med.) Anyway. Mitt stolta student-A tar mig inte långt i sudokuträsket, där är det andra lagar och förordningar som gäller. Däremot kan jag berätta att min småkusin är nordisk mästare i detsamma. Det är lite sådär småcoolt, på ett högeligen nördigt sätt.

"I think it's important that you do", sa Phoebe en gång till Joey. Klas-Göran säger så till mig nu. Fast inte att jag ska ta av mig trosorna, som det fallet gällde, utan att hålla käft och dra något gammalt (förslagsvis ett täcke) över mig. Och Klas-Görans vilja är min lag.

* Hon är admittedly inte speciellt legolaskisk längre, men hon var det då.

emmas nyår i genomskärning.

Gårdagen fick bevisa den hypotes jag alltid haft, men inte kunnat testa så värst vetenskapligt eftersom jag alltid drömmer om allt möjligt; nämligen att ju lägre förväntningar man har, desto roligare har man sist och slutligen. Jag trodde att jag skulle sitta hemma och konversera grannar och föräldrar hela kvällen, men nu kom jag mig iväg på lite firande i alla fall, och ack så roligt jag hade.

Emmas nyår började hemma med buffé och flamberat pepparkakshus (se inlägg nedan). Hann med en omgång Worms med allrakäraste syster och the girl next door också (jag och mitt stolta Literati vann, till allas vår förvåning :D).

For sen vidare till en "liten tillställning med fri samvaro", och plockade på vägen upp 'o di tridi'*. Där konverserade vi diverse människor en stund, och begav oss inför tolvslaget iväg mot stadens nöjesetablissemang, av mig i något svagt skede av kvällen kallat 'Jakobstads stolthet'. Där satt jag så i allsköns ro vid ett bord när detta nya år smög sig på oss. Sen fortsatte kvällen som om ingenting hade hänt, främst i dansens tecken. Det var en bra kväll för mitt självförtroende också, sånt uppskattar vi, Klas-Göran och jag.

Kort sagt: om hur man firar nyårsafton speglar det kommande året, ser jag fram emot tvåtusensex!


* som princip är benämningar bättre än namn, men jag kan inte for the life of me komma på ett enda av de hundra smeknamn hon har. Hennes namn i min blogg får etableras i ett senare skede.