Gårdagen fick bevisa den hypotes jag alltid haft, men inte kunnat testa så värst vetenskapligt eftersom jag alltid drömmer om allt möjligt; nämligen att ju lägre förväntningar man har, desto roligare har man sist och slutligen. Jag trodde att jag skulle sitta hemma och konversera grannar och föräldrar hela kvällen, men nu kom jag mig iväg på lite firande i alla fall, och ack så roligt jag hade.
Emmas nyår började hemma med buffé och flamberat pepparkakshus (se inlägg nedan). Hann med en omgång Worms med allrakäraste syster och the girl next door också (jag och mitt stolta Literati vann, till allas vår förvåning :D).
For sen vidare till en "liten tillställning med fri samvaro", och plockade på vägen upp 'o di tridi'*. Där konverserade vi diverse människor en stund, och begav oss inför tolvslaget iväg mot stadens nöjesetablissemang, av mig i något svagt skede av kvällen kallat 'Jakobstads stolthet'. Där satt jag så i allsköns ro vid ett bord när detta nya år smög sig på oss. Sen fortsatte kvällen som om ingenting hade hänt, främst i dansens tecken. Det var en bra kväll för mitt självförtroende också, sånt uppskattar vi, Klas-Göran och jag.
Kort sagt: om hur man firar nyårsafton speglar det kommande året, ser jag fram emot tvåtusensex!
* som princip är benämningar bättre än namn, men jag kan inte for the life of me komma på ett enda av de hundra smeknamn hon har. Hennes namn i min blogg får etableras i ett senare skede.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar