Det händer sig ju alltid emellanåt att man kommer in i en existentiell spiral där man funderar på vem man är och var man är och varför man är och om man är och så där. Men aldrig trodde jag då att en sådan stund skulle infalla i en citymarketkassa klockan 14.23 en måndag.
Såhär var det: jag skulle handla mat till mitt supertomma kylskåp och jag betalade med kort. Inget konstigt med det, jag kråkade litegrann på kvittot och väntade mig att jag skulle få mitt kort tillbaka. Men se nej, det gick inte. Kassatanten tittade på baksidan av kortet, där min handstil ännu är nästan läslig, tittade på kvittot, där det bara var några bläckstreck, och tittade på kortet igen. Jag ifrågasätter inte att hon inte direkt kunde uttyda vad som stod på kvittot. Min handstilsreform har eskalerat ner i rent förfall, fråga vemsomhelst i min närhet, men vem skriver tydligt på kvitton liksom? Speciellt när det står fem personer bakom en i kön och pustar och frustar och vill hem med sina kylvaror, det förstår väl alla. Icke så kassatanten, som vänligt men bestämt frågade om jag skulle vilja skriva om min underteckning eller om jag hellre visar ID. Det händer ju sig att man hamnar att visa ID när man handlar för över 50 euro på kort, men tretton euro och sjuttiotvå cent? Jag förstår inte varför det spelar roll, citymarket får sina pengar och tanten får sin lön i vilket fall som helst.
Återstår bara en förklaring: hon såg på mig att jag såg väldigt skum ut, och konstaterade att jag nog inte är jag. Då kommer jag oosökt att tänka på följdfrågan: är jag jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar