breakfast, lunch and dinner.

Jag har just sett på hela the Breakfast Club för vad jag tror är första gången i mitt liv. På gräsmattan här utanför, dessutom. Pittoreskt så det förslår. Jag förstår dock fortfarande inte varför de kallade sig the Breakfast Club. Men man måste väl inte förstå allt här i världen. Jag, Kylie & Derrek har också testat Hornet's Nest idag, ett annat matställe på campuset, där det finns italiensk, mexikansk och amerikansk mat... samt glass! :D Trevlig upplevelse, och med all access-kort behövde jag bara betala en dollar. Gott så. Imorgon blir det helg, och jag ser ut att stanna i Emporia. Det kanske blir lite långtråkigt när de flesta åker hem, men samtidigt ser jag fram emot det också. Det går förvånansvärt bra att bo tillsammans med tre andra, men jag behöver lite distans ibland. You can take the girl out of Finland, but you can't take Finland out of the girl, så att säga. Så det blir nog bra. Hela stället är ju ändå inte övergivet; jag vet en del människor som stannar. Helt apropå ingenting måste jag också konstatera att jag nog aldrig får (?) äta ensam längre. John & Jordan har tydligen tagit det som sin största uppgift här i livet att hämta mig till sitt bord*. Konversationen vid dessa matstunder har också en förmåga att utveckla sig i de mest konstiga riktningar. Ibland funderar jag om amerikaner verkligen är helt kloka. Jag bör inte glömma bort frasen "fuzzy bunny ears", för det är lösenordet ifall de kommer på att börja sitta och stirra på mej igen. Det är bättre än Joe, i alla fall, han måste säga "i like men as more than friends" eller ge dem tio dollar. Allegedly.

Samtidigt, på annat håll i staden, bor mamman med sin son vägg i vägg med en barnmisshandlare.

* jag är inte egentligen så asocial som jag låter, det är bara det att jag aldrig lyckas få syn på nån ifall jag går till kafeterian ensam, så jag går och sätter mig vid ett bord, och nu har de tre gånger hojtat/hämtat mig till sitt bord, vilket börjar kännas lite fånigt i längden. Blindstyre.
på bilden: jag & kylie.