Häromdagen lärde jag mig att översättare under renässansen hängdes, skars i fyra bitar och brändes upp. Jag levde inte under renässansen; ibland kan man ha tur.
Häromdagen fick jag spendera ett par timmar med att gå igenom varje finsk ordbok som utkommit mellan 1632 och 1880. Nästa gång ska vi gå igenom 1900-talets utbud; ibland kan man ha otur.
Häromidag kom jag offentligt ut ur garderoben som sopran. Vi iklädde oss bästa begravningsstassen och ställde oss på en bro och sjöng till publikens jubel och dåndimp en afrikansk sång och en finsk sång, där vi skulle nyttja oss av den speciella skarpheten vi i egenskap av finländska kvinnor besitter i vår röst när vi ackompanjerar talet med hotelser medelst en brödkavel. Nästa vecka har vi följande framträdande, då vi tar oss an katalanska, italienska samt Finlandiahymnen, som jag för övrigt är ensam med att aldrig ha sjungit. I förtroende kan jag därtill berätta att jag inte ens förstår vissa av orden (och då pratar jag inte ens om den ungerska (?) text som kommer först på mitt notpapper). Men det är ju roligt. Nånting har jag ju gått miste om då jag aldrig tidigare heller har sjungit fraser som yhyren kerran minä vielä taharon koittaa sitä vanahan kullan rakkautta.
Nu har jag helg, och jag har inga planer överhuvudtaget. Kanske köper jag rågmjöl och bakar torparkakor (que?), kanske köper jag nytt garn och virkar mera (men jag måste hålla virkandet under kontroll, för även om det är en lustig sak att addera till sin CV att man har fått träningsvärk i handen av att ha virkat för mycket så räcker det ju med en gång), kanske tvättar jag fönster och stryker mina gardiner. Följdfråga: varför ska alla mina kanske-planer vara så husmoderliga för? Det är inte riktigt klokt, Madicken. Kanske jag struntar i allt detdär.
Häromdagen fick jag spendera ett par timmar med att gå igenom varje finsk ordbok som utkommit mellan 1632 och 1880. Nästa gång ska vi gå igenom 1900-talets utbud; ibland kan man ha otur.
Häromidag kom jag offentligt ut ur garderoben som sopran. Vi iklädde oss bästa begravningsstassen och ställde oss på en bro och sjöng till publikens jubel och dåndimp en afrikansk sång och en finsk sång, där vi skulle nyttja oss av den speciella skarpheten vi i egenskap av finländska kvinnor besitter i vår röst när vi ackompanjerar talet med hotelser medelst en brödkavel. Nästa vecka har vi följande framträdande, då vi tar oss an katalanska, italienska samt Finlandiahymnen, som jag för övrigt är ensam med att aldrig ha sjungit. I förtroende kan jag därtill berätta att jag inte ens förstår vissa av orden (och då pratar jag inte ens om den ungerska (?) text som kommer först på mitt notpapper). Men det är ju roligt. Nånting har jag ju gått miste om då jag aldrig tidigare heller har sjungit fraser som yhyren kerran minä vielä taharon koittaa sitä vanahan kullan rakkautta.
Nu har jag helg, och jag har inga planer överhuvudtaget. Kanske köper jag rågmjöl och bakar torparkakor (que?), kanske köper jag nytt garn och virkar mera (men jag måste hålla virkandet under kontroll, för även om det är en lustig sak att addera till sin CV att man har fått träningsvärk i handen av att ha virkat för mycket så räcker det ju med en gång), kanske tvättar jag fönster och stryker mina gardiner. Följdfråga: varför ska alla mina kanske-planer vara så husmoderliga för? Det är inte riktigt klokt, Madicken. Kanske jag struntar i allt detdär.
2 kommentarer:
Men det har ju jag också haft! Träningsvärk i handen pga virkning alltså. Jag drabbades för två år se'n av en kolossal längtan att virka i allmänhet och en köksgardin i synnerhet så jag skred ivrigt till verket, vilket visade sig vara ett misstag på flera olika vis. Det ena viset var att virkning är en direkt dålig fritidssysselsättning om man annars jobbar vid datorn hela dagen och det andra viset var att jag totalt överskattat mina talanger och virkade snett och vint. En gardin blev det enbart tack vare att den mest handarbetande mostern/systern H. grep in.
A-M
ser man på! kanske vi är släkt?
Skicka en kommentar