Vi läste en text i skolan igår om vikten av att ha en gemensam kultur och att känna till diverse framträdande personer i historien. Artikelförfattaren, professor vid ett amerikanskt universitet, berättade om ett test han gjort bland sina studenter, där det gällde att känna igen namn på en lista. Elitistiskt, tyckte någon. Raphael och Donatello, är inte de Ninja Turtlar? undrade vår lärare. Estes Kefauver who? undrade jag*.
Lite samma känsla har jag när jag läser artiklar om vem som tippas vinna nobelpriset i litteratur, förutom att jag där känner igen ännu färre namn. DN.se har en gallup där man kan välja mellan tolv namn; jag känner till fyra av dem, och en är Bob Dylan, som f.ö. ger 151 gånger pengarna på Ladbrokes. Joyce Carol Oates är ett namn som förekommer rätt mycket, men hon har ju skrivit jättemånga böcker, hon kan ju inte vinna. Hon är för övrigt en såndär författare som jag så gärna skulle gilla, men inte riktigt förstår tjusningen med. Troligen kommer Herr Engdahl på torsdagen berätta att den som får årets nobelpris i litteratur är [trumvirvel] den där nödväxte poeten som sitter ensam i sin stuga och äter gräddi med mysli, han som vi testamenterade vår humor till, ni vet.
* min faders dotter som jag är kan jag nu berätta för den som inte visste att han var en amerikansk politiker som representerade Tennessee i kongressen. Dessutom kan jag berätta att han inte blev nominerad som demokraternas presidentkandidat 1952 trots att han vann 12 av 15 primärval. Vilken grej det hade varit om demokraternas partikonvent i år hade bestämt att nej, int vill vi sen heller ha Obama, vi tar Mike Gravel istället.
Lite samma känsla har jag när jag läser artiklar om vem som tippas vinna nobelpriset i litteratur, förutom att jag där känner igen ännu färre namn. DN.se har en gallup där man kan välja mellan tolv namn; jag känner till fyra av dem, och en är Bob Dylan, som f.ö. ger 151 gånger pengarna på Ladbrokes. Joyce Carol Oates är ett namn som förekommer rätt mycket, men hon har ju skrivit jättemånga böcker, hon kan ju inte vinna. Hon är för övrigt en såndär författare som jag så gärna skulle gilla, men inte riktigt förstår tjusningen med. Troligen kommer Herr Engdahl på torsdagen berätta att den som får årets nobelpris i litteratur är [trumvirvel] den där nödväxte poeten som sitter ensam i sin stuga och äter gräddi med mysli, han som vi testamenterade vår humor till, ni vet.
* min faders dotter som jag är kan jag nu berätta för den som inte visste att han var en amerikansk politiker som representerade Tennessee i kongressen. Dessutom kan jag berätta att han inte blev nominerad som demokraternas presidentkandidat 1952 trots att han vann 12 av 15 primärval. Vilken grej det hade varit om demokraternas partikonvent i år hade bestämt att nej, int vill vi sen heller ha Obama, vi tar Mike Gravel istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar