Jag började läsa Twilight av två orsaker: dels därför att jag ville se vad fusset var om, dels därför att min vän K satt och läste stycken högt ur boken och skrattade (hon läste dem för att man ju inte kan hata något man inte ha läst). Bered er på en slakt.
Twilight och de tre följande böckerna i serien, New Moon, Eclipse och Breaking Dawn handlar om tonåringen Bella som flyttar till en gudsförgäten håla och träffar en vampyr och blir kär. Lyckligtvis är Edward "vegetarian", han äter inte människor, bara djur; men det är ju lite komplicerat ändå. Andra vampyrer vill attackera Bella, varulvar kommer in i bilden, och så vidare.
Jag kan ju börja med det positiva: böckerna har definitivt ett drag som gör att man vill läsa vidare; jag kan knappast hävda annat efter att ha läst 2000+ sidor på ungefär en vecka. Och de får ju folk att läsa, ett argument som alltid går hem i min värld.
Men det är nu ungefär allt. Språket är hemskt. Kliché radas på kliché. Stephenie Meyer är ungdomsbokens svar på Barbara Cartland eller Danielle Steel, både när det gäller stereotypiska könsroller (lustigt nog är Bella pre-Edward den som tar hand om mamman, men efter att hon träffar Edward kan hon inte ta ett steg utan att bli påkörd eller ramla omkull eller vadsomhelst så att Edward kan komma och rädda henne) och vad gäller intrigen som helhet. Vampyrtemat är egentligen väldigt sekundärt, en komplikation så god som någon (Edward kunde lika gärna helt enkelt ha hetat Montague), böckerna är honungsdrypande kärlekshistorier rakt igenom. En kyss tar fem sidor (tills Bella svimmar), det är fullständigt omöjligt att skriva namnet Edward utan att påpeka att han är det vackraste världen har sett nånsin och perfekt på alla sätt och vis och dessutom glittrar när han utsätts för solsken. Det blir lite tradigt i längden.
Vissa grejer är helt oförklarliga, till exempel att Meyer i andra boken hittar på att hej, nu ska vi göra lite litterära allusioner, för jag är minsann litt.vetare, och refererar till Romeo & Julia genom hela boken och sen refererar till Svindlande höjder genom hela tredje. Det är ju visserligen självklart att hon inspirerats av de verken, men ändå. Hon kunde ju ha gjort detsamma i första och fjärde boken i så fall. Konsistens, snälla. Böckerna tappar också sitt fokus vartefter. I fjärde boken finns det nästan inte längre ens nån röd tråd, saker bara händer efter varandra, lite planlöst sådär, som om författaren bara skriver sig fram till vad som ska hända.
Roligt hade jag i alla fall. Unintentionally, kanske. Men ändå. Nu måste jag bara se filmen. Jag har hört att det är en komedi.
Twilight och de tre följande böckerna i serien, New Moon, Eclipse och Breaking Dawn handlar om tonåringen Bella som flyttar till en gudsförgäten håla och träffar en vampyr och blir kär. Lyckligtvis är Edward "vegetarian", han äter inte människor, bara djur; men det är ju lite komplicerat ändå. Andra vampyrer vill attackera Bella, varulvar kommer in i bilden, och så vidare.
Jag kan ju börja med det positiva: böckerna har definitivt ett drag som gör att man vill läsa vidare; jag kan knappast hävda annat efter att ha läst 2000+ sidor på ungefär en vecka. Och de får ju folk att läsa, ett argument som alltid går hem i min värld.
Men det är nu ungefär allt. Språket är hemskt. Kliché radas på kliché. Stephenie Meyer är ungdomsbokens svar på Barbara Cartland eller Danielle Steel, både när det gäller stereotypiska könsroller (lustigt nog är Bella pre-Edward den som tar hand om mamman, men efter att hon träffar Edward kan hon inte ta ett steg utan att bli påkörd eller ramla omkull eller vadsomhelst så att Edward kan komma och rädda henne) och vad gäller intrigen som helhet. Vampyrtemat är egentligen väldigt sekundärt, en komplikation så god som någon (Edward kunde lika gärna helt enkelt ha hetat Montague), böckerna är honungsdrypande kärlekshistorier rakt igenom. En kyss tar fem sidor (tills Bella svimmar), det är fullständigt omöjligt att skriva namnet Edward utan att påpeka att han är det vackraste världen har sett nånsin och perfekt på alla sätt och vis och dessutom glittrar när han utsätts för solsken. Det blir lite tradigt i längden.
Vissa grejer är helt oförklarliga, till exempel att Meyer i andra boken hittar på att hej, nu ska vi göra lite litterära allusioner, för jag är minsann litt.vetare, och refererar till Romeo & Julia genom hela boken och sen refererar till Svindlande höjder genom hela tredje. Det är ju visserligen självklart att hon inspirerats av de verken, men ändå. Hon kunde ju ha gjort detsamma i första och fjärde boken i så fall. Konsistens, snälla. Böckerna tappar också sitt fokus vartefter. I fjärde boken finns det nästan inte längre ens nån röd tråd, saker bara händer efter varandra, lite planlöst sådär, som om författaren bara skriver sig fram till vad som ska hända.
Roligt hade jag i alla fall. Unintentionally, kanske. Men ändå. Nu måste jag bara se filmen. Jag har hört att det är en komedi.
1 kommentar:
Äntligen någon som delar min åsikt om twilightserien!
Skicka en kommentar