finskt kulturliv.

Igår var jag på teaterföreställningen Elling på Vaasan Kaupunkiteatteri. Idag tittade vi på Matti på muntlig färdighet. Finskt och kulturellt så det förslår.

Teatern var sådär, helt okej rolig, men jag skulle hellre ha gått på Kalevala, som också går nu, även om den säkert är tyngre både rent innehållsmässigt och språkligt. Men det är säkert ett ganska svårt tema också. Den handlar om två män som ska anpassa sig till världen utanför mentalsjukhuset, vilket å ena sidan ju kan vara rätt skojigt, men å andra sidan får man ju akta sig för att det inte går över i lyteskomik, det var ju samtidigt tidvis rätt tragiskt (då sitter man och undrar över skratten i salongen).

Filmen var sämre än jag hade förväntat mig (och då var förväntningarna ärligt talat inte speciellt högt ställda). När filmen började väntade jag mig på något sätt att någon skulle komma med en förmildrande omständighet till varför Matti Nykänen är/har blivit Matti Nykänen. Jag vet inte om det finns någon sådan, men film är ju alltid film (även om det förstås inte är någon Hollywood-produktion vi talar om) och t.ex. tragiska barndomar är ju en väl använd, men också väl accepterad kliché. Men nej, det var spritslag redan från början, och en av Finlands främsta idrottsmän genom tiderna framstår bara som en högst osympatisk människa, utan egen vilja, utan impulskontroll, utan självbehärskning, utan spärrar när det gäller alkoholkonsumtion, utan respekt för människor och så vidare. Vartefter filmen fortskrider framträder visserligen hans kompis som något av en syndabock, men vid det laget hyser man redan en sådan aversion mot Matti att den vinklingen känns påklistrad och fabricerad av antihjälten själv.
Slutligen, jag tror inte att han använde ordet 'minä' en enda gång i filmen - pratar någon faktiskt så?

Ikväll blir det mera film, Makuuni har tvåeurosdagar och jag hade tänkt utnyttja min helg-i-min-ensamhet till att titta på pangpang. Annars när vi hyr film har jag lite svårt att övertala sällskapet till att titta på sånt. Säga vad man vill om J, jag älskar henne djupt, men hennes filmsmak ger jag då inte speciellt mycket för :P (senast försökte hon övertala mig att hyra varenda film med sjöjungfruar i, what's that all about?) Nu blev det faktiskt inte pangpang, utan min eviga kärlek Stålmannen, men jag är glad ändå.