Efter cirka 21 timmar befriande underbart jullov (varav jag sov drygt en tredjedel) var det dags att återgå till vardagen igen. En annan sorts vardag, dock: 7,25 timmar i guldsmedsaffär, i ett försök att övertyga människor om att guld och diamanter är årets julklapp. Det är på sätt och vis ganska roligt, och ger förstås ett välbehövligt tillskott i kassan, men oj vad det är skönt att det är söndag i morgon. Då ska jag gå omkring iklädd pappas gamla kostymbyxor och så ska jag börja läsa min nya bok.
Bok, ja. Pappa och jag var på "Höstens stora kulturshow" i torsdags (jobba till fem - hem, äta, spela död på soffan - iväg till sju - hem, sova. Varför känns det som att jag bara jobbar?). I klartext betyder det att vi lyssnade på en 'dialog' mellan Wivan Nygård-Fagerudd och den nyligen korade Finlandiavinnaren Kjell Westö. Det var väldigt intressant, vi fick höra mycket både om Westö som människa och som författare. Och så fick jag Där vi en gång gått, signerad "Till Emma".
Som alltid vid såna evenemang började jag också fundera på mina egna författarambitioner (och som alltid vänder jag allting till att handla om mig, omg narcissist vadå?). Pappa frågade mig i bilen på väg hem vad min inställning är till skrivande och så, och jag gav det något kryptiska svaret: "Jag har nog ett hopp och en övertygelse om att jag nångång ska skriva en bok... men jag borde göra tvärt emot Kants, om det nu var han, kategoriska imperativ, fast i överförd bemärkelse, förstås". Behandla varje människa som mål, inte som medel. I överförd bemärkelse: behandla varje ord som mål, inte som medel. Det är det jag gör, ofta. Jag fastnar på ordnivån, förtrollas av ordsvängningar och glömmer bort att det viktigaste var att berätta en historia. Tvärt emot, alltså, börja behandla orden som medel för att berätta en historia istället för som mål i sig. Sen kan jag börja skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar