nu är det jul igen.

Det är fjortonde november, gråmurrigt ute och jag har haft julstämning i ungefär en månad redan. Sedan jag flyttade hemifrån har mitt julpyntande befunnit sig någonstans på skalan ingenting alls - en ljusslinga gömd bakom en gardin, men nu har jag lust att julpynta redan nu. Sen vad det innebär och om jag verkligen orkar ta itu med det är ju sen en annan sak. Jag är i alla fall inne på min tredje liter glögg och jag funderar på att ta en loppisrunda och söka lp-skivor med julmotiv. Det är ungefär som julgardiner, ju. Och julsånger förstås, det är död och melankoli* för hela slanten i min repertoar, och då ve-et man att snart är det jul.

* För utomstående kräver det här kanske en förklaring. Det är så att jag har spelat/sjungit ganska mycket finska julsånger på senare år. De är vackra, många av dem. Men det finns död i nästan alla. Till exempel den med han som för blommor åt nån tant, men tanten dör och han vet inte om han nånsin ska hitta julefrid igen. Eller den som vill hitta en väg till barndomsjulen, så att den sku kunna föra ett ljus till föräldrarna istället för till deras grav. Och så vidare. Det är tjo och tjim och hej, tomtegubbar för hela slanten.