Jag känner att jag borde skriva nånting om Melodifestivalens upplösning, men jag har de facto inte speciellt mycket att säga. Från ett ganska jämngrått finalfält framröstades en vinnare som hade en helt okej låt, och är tillräckligt oerfaren för att visa äkta glädje. Vackert så. Det funkade ju för Alexander Rybak. Men det var ju som sagt rätt jämngrått alltihopa. Den största skandalen med Anna Bergendahl är att hon gav gratisreklam åt Converse i semin, och sen på nytt i finalen för även om hon hade ett par kopior på sig så trodde ju alla ändå att det var samma Converse. Vad jag inte förstår är varför det är så farligt när det är helt okej att berätta vem som har designat diverse outfits. Also: är det nån som tänker "vitsi nu måst ja no köp såna skor för då vinner man melodifestivalen"? Nåja. Lycka till i Oslo. Måns "jag kan prata många språk så jag skulle kunna leda ESC"-kampanj var helt förgäves, för svensk seger lär det inte bli.
Men Salem Al Fakir kommer till Jakobstad i juli. Det gillar vi.
Men Salem Al Fakir kommer till Jakobstad i juli. Det gillar vi.
3 kommentarer:
Vi är liite besvikna över att du hade så lite att säga :) vi brukar ju se med spänning fram emot dina analyser. Frågan som dryftades härikring var om Salem de facto sabbade sin vinstchanser genom att ta in Björn. Att det blev för mycket publikfrieri liksom.
A-M
P.S. Hur känns det att vara tre steg från Beckham?
nåjå, jag funderade lite på det också. först tyckte jag det var roligt, men sen blev det mest bara konstigt. inte kanske så mycket på grund av publikfrieri som att det blev så oseriöst på en gång, att man började fundera om det var en mellanakt eller ett tävlingsbidrag.
en annan fråga som jag har funderat över är varför en låt där frasen "i don't wanna win" ingår vann. känns ju lite ostrategiskt.
beckham kan jag inte påstå att jag känner varken bu eller bä över. eller jo, när jag gick förbi löpsedlarna i citymarket igår tyckte jag lite synd om honom för att ingen kan låta honom vara ifred ens på ett sjukhusbesök, men det var sen allt.
Vi sportar ibland kring matbordet med att räkna ut hur många steg vi är från den ena och den andra och kan bli riktigt upprymda (jag) av att vi t.ex. är fyra steg från Tom Cruise (Lena - Orava - Beckham - Tomppa). Fast när vi senast hade vår lilla övning konstaterade Emmy lakoniskt att hon inte tror att t.ex. Victoria Beckham räknar ut att hon är fyra steg från oss. Hur så int :)?
Skicka en kommentar