träningens baksida.

I mitt nya liv som aktiv människa har jag fått en ovälkommen gäst: skuldkänslor. Det funkar på två olika sätt. Å ena sidan är det "positiva skuldkänslor", som typ "jag simmade en kilometer idag så nu får jag äta glass". Vadå FÅR? Says who? Skulle nån komma och arrestera mig om jag inte hade rört en fena på hela dagen och ändå åt glass? Iom att mitt motionerande har absolut noll att göra med min vikt finns det ingen som helst logik i den tanken. Jag tror hårt på att allt som är trevligt är bra för magen, som muminmamman. Well, vill göra det iaf, om huvudet skulle låta mig. Å andra sidan är det helt enkelt skuldkänslor över att inte ha rört på sig. Inte så att jag längtar efter att få motionera för motionerandet skull, eller ens för detdär välbefinnandet som lär ska infinna sig efteråt, bara detdär naggande: jag borde röra på mig, jag gör inte. Det har väl den positiva effekten att jag förr eller senare ger upp, men ändå, det kan väl inte vara meningen att gå omkring och känna sig skyldig hela tiden? Det är ju helt värdelöst. Om inte om vore skulle jag ge upp hela projektet bara därför.

mvh. Emma, nyss inkommen från en promenad i -20 grader och snöyra. Och som nu tänker äta glass; inte för att jag får, utan för att jag vill.