S har enligt egen utsago ett eget frozen yoghurt-ställe i Jerusalem, så dit måste vi ju förstås gå den sista morgonen i staden (hon har ett glasställe i staden där hon bor också, men vi hann aldrig dit. Man måste ju ha något att göra nästa gång också.). Där fick vi passa på att lyssna till en gissningsvis femårig pojke som hade ställt sig på sin balkong med mikrofon och högtalare och käckt sjöng med i ett antal sånger. Vi såg en hand stickas ut genom fönstret, men vi kom aldrig riktigt underfund med om handen försökte låsa upp balkongdörren som hade låsts utifrån och dra in pojken eller hur det sen var egentligen.
En bilhyrning senare var vi på väg till Nazareth. Vi stannade på vägen och åt pizza gjord på matza*, och fortsatte sedan i det allt grönare landskapet. Jag tycker i allmänhet om att sitta och titta ut genom fönster på ivägflyende landskap (tåg, buss, bil), det är då jag tänker och drömmer som bäst. Men när landskapet utanför är helt obekant får man helt enkelt för många intryck för att kunna låta tankarna sträva vart de vill, och matningen av intryck fortsätter utan paus tills man somnar av blotta utmattningen. Det gjorde jag i alla fall. I Nazareth tog vi in på ett helt osannolikt vackert vandrarhem á la arabiskt tempel i Tusen och en natt, med valvbågar, fönstermålningar, bastmattor & kuddar på golvet och en liten dörr som man måste böja sig för att komma in genom.
På kvällen gick vi och träffade mammas kusin som bor i Israel. Hon berättade många intressanta historier, men ställde också frågan "Nå, E & L, vad har ni lärt er under den här resan?". Vad svarar man på sånt?
* Under den judiska påsken äter judarna alltså inget vanligt bröd, sånt städas bort till sista smulan och bränns upp före påsken börjar, utan detta matza, som är ungefär som ett skarpt tunnbröd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar