En av de viktigaste böckerna jag läst i höst är Jonathan Safran Foers Eating Animals. Boken har uppstått ur en nybliven fars reflektioner över vad han vill mata i sitt barn, både rent konkret och mer abstrakt, i form av värderingar. Men det är inte bara Foers egna funderingar; han har gjort omfattande research och låter representanter för olika åsikter komma till tals. Som titeln ger vid handen handlar det förstås främst om att äta eller inte äta kött, men författaren ger inga konkreta svar. Han berättar att han själv har valt att äta vegetariskt, men låter människor som valt annorlunda komma till tals också. Största delen av boken handlar om industrifarmar, hur djur behandlas där och i slakterierna. Diskussionen är alltså främst etisk, men inte fullständigt.
Hela boken börjar med en berättelse om Foers farmor och hennes berömda kycklingrätt, vilket leder till en diskussion om den kulturella och sociala aspekten av att äta. Hur hans minnen av henne främst är centrerade kring ätandet av den där paradrätten, och hur ett beslut att äta vegetariskt påverkar hans son och hans koppling till tidigare generationer. Själv är jag väl närmast pseudovegetarian. Jag äter helst vegetariskt, men har inte velat löpa linan fullt ut, eftersom jag inte kan se det som ekologiskt försvarbart att kräva en skild kost i varje situation. Och som Foer säger, så handlar ju ätandet inte bara om näring, utan även om samvaro, kultur, traditioner, som också har ett egenvärde.
Men så är det ju det där med den globala uppvärmningen: oavsett hur lite man bryr sig om djurens rättigheter, så återstår det faktum att industriell köttproduktion är den allra största orsaken till klimatförändringen, långt mer än all trafik, till exempel. Så om man påstår sig bry sig om sitt ekologiska fotavtryck finns det ingen ursäkt för att inte åtminstone tänka igenom sina matvanor. Vad man sen kommer fram till och prioriterar, det är sen en annan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar