Nej, det ska man inte.
That said, så konstaterade jag att grinande minsann kan framkalla en del barmhärtighet när jag åkte hem över julen detdär utbytesåret. Jag hade stigit upp tidigt och rest länge och sett fram emot att få komma hem och var utmattad och trött trött trött, och satt på London Heathrow och såg hur tiden för mitt flyg sköts upp, och sköts upp, och sköts upp, för att till sist bli inställt. Eftersom jag skulle spendera natten på ett hotell måste jag ta ut min väska, och när den sen inte dök upp på rullbandet och jag skulle anmäla det började jag bara stortjuta helt okontrollerat. Tanten blev lite förskräckt och försäkrade att nejmen lilla vän, din väska kommer nog till rätta, ska du se. Och jag började skratta för att det var ju så fånigt alltihop, men tårarna bara rann flodvis ändå. Så skulle jag gå och ändra min flight, och gick och frågade en snubbe om vägen och började gråta på nytt så fort jag öppnade munnen, så han blev alldeles förskräckt och följde mej personligen genom hela flygplatsen till stället där jag skulle prata med nån annan tant, och så fixade han mig förbi kön också, och det var ju lite dumt av mig, men just dendär tanten lyckades hitta ett direktflyg åt mig till följande förmiddag, trots att typ alla andra måste flyga via Amsterdam eller Riga eller nåt annat. Ja, och så bokade hon om min andra flight också, fast hon inte hade nån skyldighet att göra det. Så visst, grinande kan hjälpa lite ibland. Fast just dethär är inget jag skulle rekommendera er att prova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar