adventskalender '10, lucka sju.

Lucka sju. Varifrån kommer uttrycket sjunde himlen?

Det vet jag inte. Eller, jo, Aristoteles och redan de gamla grekerna och så vidare. Whatevs.

Sjunde himlen får mig mest att tänka på dendär TV-serien som kom förr. Vilket i sin tur får mig att tänka på min allra första kväll i Emporia. Jag hade rest många många timmar, var trött och jetlaggad och vimmelkantig. Jag var äntligen där och allt var så konstigt. Hettan var så överväldigande att jag bara orkade gå några meter från motellet till en bensinstation för att köpa vatten. Så jag låg på sängen på rummet och slog på TV:n. Zappade än hit, än dit. Så kom Sjunde himlen på TV och bland allt konstigt var det nog mest konstigt av allt just då, att de fortfarande spelade in den serien, att den där lilla killen såg likadan ut fortfarande fast med skägg och förberedande sitt bröllop.

Nu ser jag tillbaka på dendär tiden som började där och då, med Sjunde himlen på TV och vatten på flaska, och tycker fortfarande att det är rätt konstigt. Oftast känns det som ett annat liv. Jag tror att det är ett sätt att överleva. Compartmentalize. För precis som det ibland var lättare att klara hemlängtan då genom att inte låtsas om att hemmaemma fanns, är det nu lite svårt att förstå att det fanns en tid då usaemma fanns på riktigt.

Det är konstigt att tänka sig att det som för mig är ett där och då har fortsatt att finnas efter att jag for hem, att människorna har levt vidare och nu är helt andra, som kanske minns att jag finns, kanske inte. Det är en självcentrerad tanke förstås - tänk att det finns ett liv utan mig, who'd've thought! - men likaväl en som är svår att förstå.

Under den gångna hösten har jag ibland känt mig ungefär som den där sommaren då jag just hade kommit hem. Lite vacuumförpackad, mycket vilsen; mer levande i framtiden eller det förflutna, ett liv mer i väntan på ett liv än ett liv i sig självt. Det händer att saknaden blir rent fysisk ibland, att jag tittar på Speed Racer för att jag såg den på bio med John och Johnny sista kvällen de var där, att jag äter peanutbutter&jelly sandwiches för att det är USA, att jag bakar pumpapaj fast jag aldrig direkt gillade pumpapaj speciellt mycket. Men det krävs väl ingen Freud direkt för att förstå varför jag blir saknig nu mer än annars. I brist på ett liv får man väl ta sin tillflykt till en tid då man hade ett. Det är ju inte bara USA heller, för den delen; islossningen i Gamla Hamn har väl sällan känts så onåbart långt bort.

Var det svaret på frågan? Njae. Men glad sjunde december, hörni!

Ifall ni undrar: nej, jag såg aldrig på Sjunde himlen igen efter den där kvällen.