adventskalender '10, lucka fjorton.

Lucka fjorton. Hej! Vem är du?

Jag är Emma. Jag är tjugofem år, singel, arbetslös och bor hemma hos mamma och pappa. Men snart ska jag nog göra något stort och rädda världen, misstänker jag.

När jag var i USA gick jag en kurs som handlade om hur ursprungsbefolkningen har porträtterats i amerikansk litteratur. Där läste vi till exempel Black Elk Speaks, och diskuterade (som många före oss) om den historiens äkthet, eftersom den marknadsförts som en sann historia, men är en vit mans nedteckning av en historia som berättats på Lakota och sedan översatts för skribenten. För att få oss att reflektera över hur sanna biografier nånsin är, vilka aspekter vi själv skulle välja att berätta om oss själva, etc, ville vår lärare att vi skulle skriva vår självbiografi.

Jag började min text med att påpeka att "This autobiography will never be the true story of my life". Jag avslutade den med att diskutera orsaken varför, "the missing ingredient that could make this alleged autobiography more true. It is the same that caused the debate over the authenticity of Black Elk Speaks. Language - svenska. I am a specimen of the endangered species of Swedish-speaking Finns, and my language is such a crucial part of my identity that the tale of my life must by definition be told in Swedish. First and foremost I am Emma, daughter, sister, friend. But after that – before Finnish, before European, before part of the Dahlbacka or Melin clan – I am finlandssvensk. I am the dwarfed pine, I am Little My, I might even be Lucia (even though I would much rather be a stjärngosse)".

Mellan inledningen och avslutningen berättade jag också om att mina föräldrar påstår att ingen hette Emma när jag fick namnet, att min syster var min idol när jag var liten, att jag lärde mig läsa när jag var fyra år gammal och inte slutade förrän jag började studera litteratur på universitetet, att de första sakerna jag saknade i landet långt borta var havet och skogen, att självmordsstatistiken var låg medan Finland betalade av krigsskulderna, att när han var tio år gammal bakade min pappa en pepparkaka som såg ut som Tage Erlander, att jag hatar att behöva välja. Så berättade jag också om rövarna i Kamomilla stad, om Geten Testar och om att det finns gånger då jag uppskattar skönheten hos agglutinerande språk.

Besvarar det frågan?