avskedsbrev.

Det har varit rätt tyst från min sida de senaste dagarna. Det har berott på en blandning av lathet, skoluppgifter samt följden av desamma (efter att ha suttit hela dagen framför datorn och skrivit lockar det inte riktigt mera, helt enkelt).

Det kommer att vara rätt tyst från min sida ett tag framöver också. Det beror på heelt andra orsaker. Jag planerar nämligen att gå i landsflykt.

Nåja, planerar är väl mycket sagt, faktiskt. Jag har aldrig nånsin varit så oplanerig före en resa. Nu har jag slängt ihop lite grejer och stängt resväskan, men det ligger inte speciellt mycken tanke bakom. Jag har inte ens räknat igenom hur många par strumpor jag möjligen kan behöva, slängde bara med en bunt på måfå. Så nu får det gå som det vill.

Det är inte det att jag inte ser fram emot resan. Egentligen tror jag att det är positivt. Jag tycker om att resa, men jag brukar oftast få ett slags illamående så fort jag anländer. Det är inte hemlängtan som sådan, tror mest att det har att göra med att jag inte har kontroll över någonting, och det skrämmer mig. Man kan inte gå över några gränser när man inte känner till var gränserna finns.

Men nu har jag fokuserat så pass lite på att bygga upp höga förväntningar att jag tror att det kan bli riktigt, riktigt bra. En förväntning har jag i alla fall, och den kommer med all säkerhet (undantaget eventuella flygkrascher och bombattentat) att uppfyllas: jag ska träffa min syster. Och det är ju trots allt det som är hela poängen.

Så shalom, gott folk, vi hörs efter nästa helg.