skillnaden på ansjovis och ansjovis.

Som den äventyrliga person jag är har jag tillbringat helgen med att forska i ämnet ansjovis, en forskning som har fått min tillvaros grundvalar att skaka på ett sätt som inte skådats sen jag fick reda på att min klasskamrat aldrig serenaderade vår lärare med Jag vill vara din, Margareta i högstadiet som jag trott. Vad har ni gjort i helgen?

Det jag lärt mig är bland annat detta: det finns en fisk som heter ansjovis, men det är inte den vi äter när vi äter ansjovis, utan inlagd skarpsill. När vi äter Janssons frestelse äter vi vanligen varken ansjovis eller skarpsillsansjovis, utan ansjoviskryddad sill. Som om inte detta vore nog heter inlagd ansjovis (inte att förväxla med inlagd skarpsill, det vill säga ansjovis) sardeller och förr i tiden kallades skarpsill inlagd i tomatsås sardin (inte att förväxla med fisken sardin). Min favorit är skarpsillen, för den heter Sprattus Sprattus Sprattus på latin.

Inspirerad av min lillasysters studieteknik har jag gjort en s.k. vessaplansch för att belysa ämnet.

the lilla my, the witch & the wardrobe

Man kan ju säga vad man vill om Halloweens vara eller inte vara, men jag tycker fortsättningsvis att det är konstigt att vi på våra nordliga breddgrader inte har hittat på flera högtider under hösten och vintern. Vi har jul, och sen äter vi några bullar i februari, och sen tycker vi att det är konstigt att vi blir trötta och deprimerade av allt mörker. 

Vi uppmanades att klä ut oss på jobbet med anledning av Halloween igår. Det jag finner intressant i importen av detta firande är att just detdär utklädandet är så väldigt inriktat på häxerier och spöken här, medan det i USA kan vara lite vad som helst. Det är klart att det både i dekor och utstyrslar är mycket zombies och vampyrer och andra mörkerfigurer, men på det stora hela är det ju som vilken maskerad som helst. Man kan ju klä ut sig till en Roy Lichtenstein-tavla, the government shutdown eller 50 shades of grey. Här verkar folk tänka sig att ska man klä ut sig på Halloween så är det typ häxa som gäller. Åtminstone på jobbet - fast det kan å andra sidan ha att göra med att det är lätt att helt enkelt sätta en svart hatt på huvudet and call it a day. 

Jag klädde ut mig till Lilla My, men det var inte alla som fattade att jag ens var utklädd. Det finner jag mycket chockerande, med tanke på att den utstyrseln är så hemskt olik min vanliga stil, som illustreras nedan. 

posten håller percy som gisslan.

Jag har ett milt sagt skakigt förhållande till Posten sedan tidigare, men kom igen - att skicka ett meddelande att nu kan du hämta ut ditt paket tjugo minuter efter att postkontoret redan har stängt, det gör de väl bara för att vara elaka, va? 

Think of the kids, dude. Man kan inte överleva i Tartarus för evigt, ge mig min House of Hades.

I andra inte alls nördiga nyheter var det här dagen då jag bestämde mig för att äntligen ta mig an klassiska Doctor Who. Jag tänkte mig att jag nog ska vara klar med 50 år av material tills 50-årsjubileet i november. Det är ju över en månad tills dess.

there's a first for everything.

Idag yttrade jag för första - och troligen sista - gången i mitt liv följande fras:

"Jag antar att jag helt enkelt av naturen är en hurtbulle."

ett mord annonseras.

Här i veckan offentliggjordes det att man ska ge ut en ny bok om Hercule Poirot. Jag tycker att det är en förmårrat dålig idé. Detta sagt i egenskap av en person som går omkring med en lista i sin plånbok över vilka Agatha Christie-böcker som redan finns i bokhyllan för att undvika dublettköp, för att de blivit för många att hålla reda på annars. Detta även sagt i egenskap av en person som ärligt talat inte ens gillar Poirot speciellt mycket (skulle det gälla Miss Marple vore denhär kritiken betydligt grövre). 

Överlag förstår jag inte ens idén med att återanvända andra personers kreationer. Eller okej, jag inser naturligtvis att både mängden publicitet och försäljningssiffror säkert är i en annan klass än annars, men i övrigt? Den största orsaken till att låta bli tycker jag ändå att man finner i boken Ridå - Hercule Poirots sista fall. Lite spoilervarning över detta, men redan av titeln kan man väl sluta sig till det faktum att Poirot dör i slutet av boken. Det finns verkligen inget rum för spekulation, ingenstans att gå vidare därifrån. Christie skrev boken flera decennier innan den publicerades, och förvarade den inlåst i ett bankfack tills kort före sin död (hon gjorde f.ö. detsamma med boken som på svenska utgivits som Miss Marples sista fall;  anmärkningsvärt nog dör Miss Marple inte i den). Om författarinnan så tydligt månar om att avslutet ska vara absolut, kunde man inte anta att hon inte skulle vilja se någon annan skriva en uppföljning? Låt Slutet bli döden.

att lida eller inte lida.

Jag har varit singel en lång tid, men nu har jag tydligen uppnått det kritiska skede då det verkligen börjar störa min omgivning. I detta samhälle uppbyggt kring tvåsamhet tycks det vara närmast kriminellt att ha mage att vara tjugoåtta år och singel. Folk ser på mig med en medlidande blick när de hör att jag fortfarande inte lyckats snara någon man, och säger "Vänta bara" i den där tonen som låter som "Hang in there, kämpa på, en vacker dag kommer nog din riddare i blank rustning ridande på sin häst ska du se. Eller, nåja, vid det här laget får du nog nöja dig med vad som nu råkar finnas kvar, nån fattig bonddräng på en åsna".

Det har nästan nått den punkt då jag frestas att se på det hela som någon slags sociologiskt experiment. Som hur länge kan man vara singel innan folk ger upp hoppet om att någon ädel själ ska förbarma sig över detta hopplösa fall, och övergår till att behandla mig som gammelpiga for life?

Det som stör mig mest är det att jag tydligen förväntas gråta mig till sömns varje kväll på grund av detta. Det är knappast förvånande i och med att jag vanligen blir rätt anti mot alla möjliga förväntningar, men låt mig försäkra dig om att jag inte försmäktar utan vare sig snus eller man. Så här är min vädjan: spara medlidandet till någon som faktiskt lider. Ni kan tänka på Pippi Långstrump som deklarerade "Nej, jag lider inte av fräknar!", och när expediten konstaterade att det kära barnet ju hade ansiktet fullt sa "Ja, men jag lider inte av dom!".

kansas: bättre sent än aldrig.

Till slut är den här: den sista delen av min nervkramande reseskildring. I dethär avsnittet återvänder vi till rötterna och kör söderut igen. När Jordan var klar med diverse skolbestyr, och när han efter det hade ägnat typ två timmar åt att sno runt och försöka hitta alla grejer han måste ha med sig, körde vi iväg. Efter ca åtta timmar av would you rather- och have you ever-frågor var vi tillbaka i Kansas.

På lördagen satte vi iväg mot Council Grove på morgonen, efter en kort omväg till Louisburg Cider Mill, där vi drack varm äppelcider och åt färska äppeldonitsar. Vi passade också på att köpa med oss några pajer från en Farmer's Market, för dagens höjdpunkt var Johnnys bröllop, och hans brud lär ska ha uteslutit paj från menyn, och, c'mon, Johnny måste ju få paj. Förutom pajbristen och att ena brudtärnan blev försenad eftersom läkarna inte ville låta henne skriva ut sig från sjukhuset med en sprucken mjälte, var det ett riktigt trevligt bröllop, och inte så värst annorlunda jämfört med finländska. Vi hade efterfest på ett motell i Emporia, där vi bland annat återupplivade gamla minnen med en gammal hederlig staring contest. 

Vigseln hölls utomhus, och det blåste friskt över Kansas
slätter. Brudens slöja passade på att fly (det är dock inte det
vita fluffet som syns på bilden, det är nån dekoration).

Följande dag fortsatte på gamla minnen-temat med bland annat en promenad genom campusskogen. Jag blev lite besviken, för de har fixat upp stigen och gjort den mer lättillgänglig och officiell, vilket förstörde en del av charmen, men det var ändå den stund på resan då jag mest drabbades av en nostalgiknockout. I Emporia hann vi även träffa en gammal kompis och - whaddyaknow - spela en runda discgolf. Den här gången spelade jag faktiskt mig igenom nästan hela banan, med undantag för hålet som började med att man kastar frisbeen tvärs över en sjö. Så ivrig att slänga bort andra människors egendom var jag ändå inte. Så småningom sade vi så ajöss till gamla och nya bekantskaper och åkte tillbaka till Kansas City. 

I KC gick vi bland annat på zoo. Huvudattraktionen var isbjörnarna, men de behagade inte visa sig överhuvudtaget. Däremot såg vi bland annat coola blå grodor, lejon som inte orkade bry sig om att deras nos var det nya innestället för områdets hela flugpopulation och diverse getliknande djur. Annat vi ägnade oss åt i KC var att besöka diverse affärer (däribland en nördaffär, leksaksaffär och legoaffär), leka med Bella och spela Presidents. Morgonen då Jordan skulle flyga iväg ägnade vi oss också åt varierande grader av hysteri, då vi kom till flygplatsen och han först inte visste till vilken terminal vi skulle så vi fick leta lite på måfå, och sen inte hade med sig bokningsnumret, och inte slapp in på sin mejl för att kontrollera det. Jag kontrollerade sen några gånger extra att jag hade med mig alla uppgifter när vi nästa gång for till flygplatsen.

Den enda isbjörn vi såg.

Punkfåglar.

Sista kvällen frågade John sina föräldrar om de kunde komma på något puramerikanskt som vi ännu borde hinna med. Detta ledde till att jag kort därefter plötsligt stod med en .38 kalibers revolver i handen och siktade mot en såndär silhuettplansch. Snubben som stod i kassan bad mig efteråt berätta hur man uttalar Simo Häyhä. Han måste ju passa på när han råkade på en finländare för en gångs skull (det visste han eftersom jag måste fylla i mina personuppgifter på en blankett - sedär, amerikansk skjuteripolitik är inte fullt så slapp som man skulle tro!). För er som inte är så inne på kända finska krypskyttar som Herr Skjutbana kan jag (läs: Wikipedia) berätta att Häyhä lär ska ha skjutit ihjäl 505 sovjetiska soldater på under hundra dagar under Vinterkriget. 

Och sen... var det tack och adjöss och vi ses väl nästa år på transsibiriska järnvägen eller nåt. Good times.

goddag, fru prysselius!

Min syster som just åkt iväg för att spendera ett år i ett franskatalande land funderade innan hon for på det där med när man ska gå över från att nia till att dua folk, vilket gjorde att jag applåderade mitt eget beslut att ägna mig åt ett så pass oavancerat språk som engelska. Okej att man inte nånsin vet vad man ska betala med skatter och dricks, men man får i alla fall kalla folk you.

Men det händer ju att man får fundera på det ibland ändå. På jobbet brukar jag helt kallt dua alla kunder, och ingen har någonsin klagat. Det var visserligen en gång en herreman som frågade om det var okej att han duade mig, vilket eventuellt kunde tolkas som en diskret kommentar till att jag inte hade niat honom, men det är nu allt. Fast idag var det en som började samtalet med "Goddag, här talar Fru Prysselius*", och plötsligt kändes det fel att säga du. Hon måtte ha trott att jag hade något talfel eller någon slags funktionsstörning, för jag talade superlångsamt bara för att hinna tänka igenom var jag egentligen slänger in några slentriandun och kanske att man kunde säga den här meningen i passiv istället.

På finska är det ju egentligen också mer vanligt att nia folk. Enligt våra officiella instruktioner ska vi ändå dua kunderna, förutom på den speciallinje som kallas seniorlinjen, dit man kan ringa om man vill att personen på tråden ska anta att man inte vet var powerknappen på en dator finns. De få gångerna jag fått sådana samtal har jag ändå duat kunderna. Det har ändå mest varit sådana som vill avsluta sin prenumeration på Suomen Kuvalehti eller behövt numret till sin vän Pekka. De får leva med att bli duade.

* namnet är fingerat.

kalas på kalas.

Veckan som gått har på det hela taget varit mer kalasbetonad än vanligt. En kväll hade vi kräftskiva på min balkong och igår ordnade vi en avskedsbrunch för lillasyster, som ska åka till Kanada på utbyte i ett år. Hon trodde att hon skulle på födelsedagskalas och fira en som lärt sig gå och en som lärt sig säga r, men istället tog vi avsked med t.ex. chokladcroissanter, halloumijordgubbssallad och melonslush.

Mönstermixning är det nya svarta.

Säga vad man vill om kräftor, man kan ju i alla fall inte
anklaga dem för att inte vara fotogeniska.

Ett plus med att ordna kräftskiva är också
att man har en orsak att köpa dendär
lampserien man gått och suktat efter i ca
ett år men varit för förnuftig att köpa.

Vi tänkte ladda upp med så mycket mat att L skulle klara sig
även om det visar sig att Kanada har matbrist och hon inte får nån
mat på ett helt år.

Det ordnades även en skattjakt, där den första ledtråden var på
koreanska. Efteråt blev det en lång diskussion om aspiration
och assimilation.

pohojalaaset polttarit.

Jag var på möhippa till min forna studiestad igår. Festföremålet är inte till sin natur speciellt mycket för det där med att stå i centrum och skämma ut sig, så vi satsade mer på att hon skulle trivas istället. Dagen började med hotellfrukost (väckning: kl. 6:00), och fortsatte med ridning på islandshästar (jag agerade fotograf och kan därmed också gå idag). Ett stort kudos till stallinnehavaren som gav sig ut på terrängridning med ett gäng damer vars erfarenhet varierade från att aldrig ha ridit till att sporadiskt ha suttit på en häst för tio år sedan. 

Denhär snubben var ungefär lika stor som en tax.

Dagen fortsatte sedan med sushipicknick, där vi även ägnade oss åt lagtävlingar, som att knyta en slips (mitt lag vann eftersom jag var den enda som faktiskt kunde det) eller ordförklaringsspel på österbottnisk finsk dialekt (mitt lag vann, vilket may or may not ha varit min förtjänst. Spoiler alert: det var det inte). Mot kvällen åkte vi till sen ut till havet, där bruden fick ansiktsbehandling och massage, vi grillade och badade bastu. Traditionsenligt slog vi även bruden med en björkkvast, tvingade henne att sitta på granbarr, gav äktenskapsråd (man vill ju sprida sin erfarenhet om att vara gift) och tvagade henne med salt, mjöl och honung.

Såhär ser jag ut när det är meningen att jag ska förklara något
av orden på kortet och inte förstår vad ett enda betyder.

la crosse/onalaska, wi: mountains [sic], mississippi & mau.

Jag tog en liten paus, men jag har ju kommit knappt halvvägs i reseskildringen... för att citera Mr Darcy: I shall conquer this, I shall!

Efter några gemytliga dagar i New York var det dags att sätta sig på kappsäcken, dra fast blixtlåset och dra iväg till Newark. Där satt jag sen i cirka sex timmar och betraktade hur avgångstiden för min flight flyttades fram en halvtimme åt gången, medan en duva som tydligen hade klarat sig igenom säkerhetskontrollen flög runt rummet. Den lilla terminalen hade en liten souvenirkiosk och ett matställe och gratis internet en begränsad stund som jag i min naivitet använde upp på en gång eftersom jag trodde att jag snart skulle flyga iväg. Istället ägnade jag mig åt att läsa How I Killed Pluto and Why It Had It Coming (läs den, btw), och roa mig åt personalens tillkännagivande att "Ladies and gentlemen, we have no power over Mother Nature. I repeat, we have no power over Mother Nature". Till sist (tvåish på natten kanske?) landade vi ändå i Kansas City, där John kom och hämtade mig från flygplatsen. Några timmar senare satte vi oss igen i bilen och körde iväg mot Onalaska, Wisconsin för att hälsa på Jordan, som bor där. Jordan hade sagt att landskapet börjar bli vackert efter ca fyra timmar, så vi höll utkik men var inte speciellt imponerade förrän efter typ 7 timmar och 45 minuter, då vi strax var framme. Jag underhöll chauffören med att sjunga I would walk 500 miles and I would walk 500 more hela vägen, till hans stora glädje.

Det finns tydligen nån grej att man ska hålla andan när man
korsar Mississippi. Jag misslyckades kapitalt.

Så fort vi sagt hej och blivit tacklade av vår värd åkte vi iväg och besteg ett berg. Eller, vilket kom att poängteras in absurdum, egentligen är det inte berg, utan bluffs av sandsten, vilka kan ge efter om man råkar vara en jätte (coincidentally lär Jordan först den dagen, efter sex års vänskap, ha upptäckt att John är typ tre meter lång). Då är det bra om man håller i sig, eftersom det kan ha en något dämpande inverkan på stämningen om en av resesällskapet slår ihjäl sig.

Exempel på ett såntdära bluffberg.

Följande dag traskade John och jag runt längsmed Mississippi, och träffade på bland annat en 25 meter hög staty av en indian, en flodbåt och en jazzkonsert med en stencool stålmormor som spelade kontrabas. Efter att Jordan var färdig med sina lektioner mötte vi upp honom på campuset, lastade bilen full med kajaker och satte iväg mot ol' man river. Jag har tidigare bara paddlat på havet, så det var en lite annorlunda upplevelse att manövrera strömmen, men den största skillnaden var ändå att flankeras av folk som helt saknar sjövett. Men vi kom iland helskinnade (om ock rödskinnade), relativt torra (om man med vi menar mig) och redo för nya äventyr, till exempel pizza med päron, gorgonzola, balsamvinäger och valnötter. Överlag var det väldigt fysiskt aktiva dagar i Wisconsin, där vi också hann med disc golf på en bana som var mycket naturskön men kan ha varit världens mest irriterande bana. Jag hade aldrig spelat förr, men kunde av den dagens upplevelse ha dragit slutsatsen att sporten till 90% går ut på att söka efter sina frisbeen i meterhöga sädesfält, snåriga skogar och gyttjiga sjöar.

Ungefär mitt på den här bilden finns en person som letar efter
sin disc. Var, frågar du? Exactly.

Andra exempel på saker man kan göra i La Crosse eller Onalaska (pretty much samma stad): återuppliva sina kunskaper i kortspelet Mau*, misslyckas med att lära sig vad Bang! går ut på, invigas i Dr Horribles underbara värld, få en sällan skådad allergiattack, äta glass, ha kuddkrig, köpa finländsk bondost (a.k.a. squeaky cheese) och få alla eventuella barndomsillusioner om Dr Seuss totalkrossade.

* fun fact: Jordan kan fortfarande det svenska ordet översättningsbyrå på grund av detta spel.

en äkta amerikansk hamburgare, och andra kulinariska äventyr.

Innan jag reste försökte jag fundera ut vad jag ville göra i USA, men av någon anledning blev det bara en lista på saker jag ville äta... 

Som pancakes, och french toast, och lagad frukost över huvudtaget (äggröra, hash browns). Och som jag har ätit. Den enda french toast jag ätit var Jordans hemlagade, efter specialrecept och serverade med färska bär och vispgrädde, men den räckte bra till. Som en specialtjänst fick hans andra gäst, karnivoren, sin stekt i baconfett men det slapp jag tack och lov. Pancakes har jag ätit i alla stater jag övernattat i; allt från de som serverades på ett ställe som förutom oss verkade locka mest pensionärer, och som enligt menyn skulle serveras med min favoritfrukt, vilket visade sig vara blåbärssylt (whaddya know), till sista morgonens frukost på ett fancy-pants ställe i New York, där de hade goda pancakes till ett pris jag knappt vågar komma ihåg. Och inte för att det är något jag saknar hemma, men kaffe, alltid kaffe, och påfyllning tills man går därifrån. Det där ständiga påfyllandet finner jag oerhört charmigt. Ett tag där hade vi långtgående (nåja) planer på att starta en restaurang i Finland som serverar amerikansk frukostmat. 

Denhär bröllopstårtan var nog också helt god, men är här
mest för att det är det enda i matväg jag fotat på resan.

En frukostmat jag redan tidigare nämnt, men som förtjänar ett eget stycke är bagels. Jag har ätit bagels i parti och minut, schmeared med såndär löjligt uppfluffad cream cheese som egentligen bara är vanlig färskost med tillsatt luft men som ändå känns annorlunda, you know? Jag köpte hem en påse kanelochrussinbagels och har nu bara en kvar. Hittills har det ändå varit helt okej att vara hemma igen, men jag är lite rädd för att amerikaabstinensen sätter igång så fort jag har ätit den där sista bageln. Inte så rädd att jag inte skulle äta upp den vid första bästa tillfälle, men ändå.

Det där om min lista över saker att äta hade jag nämnt åt John innan, och han hade i sin tur berättat det åt Jordan, men i en något fri tolkning. Till följd av detta styrde vi första kvällen i Wisconsin mot ett ställe där jag kunde få mig en riktig amerikansk hamburgare, eftersom Jordan hade hört att det var något jag längtat efter. Nu idkar jag ju vegetarianism den största delen av tiden och hade aldrig ens nämnt ordet hamburgare, men det var ju snällt tänkt. Ostquesadillan var riktigt god, tackar som frågar. 

Här är ett lejon, för att "hungrig som ett lejon" är ju a thing.

Det jag däremot hade på min lista var mexikansk mat, föreslagsvis Chipotle. Så jag åt där två gånger under resans gång, för att nu vara på den säkra sidan. Burritos med ris, koriander, tomatsalsa (hackad, inte sössö), ost, svarta bönor, guacamole... Inte så svårt att åstadkomma själv, kan tyckas, men det blir ju aldrig riktigt samma sak.

När vi var i Kansas City åt vi på en restaurang på Union Station, en tågstation som även fungerar som museum, hotell, köpcentrum och lite ditt och datt. Där finns tydligen ett Legoland, till exempel. Restaurangen i fråga har tagit fasta på temat tåg, och efter att du per telefon ringt in din beställning, levereras den efter ett tag av ett leksakståg på en tågbana som går längs väggen. Dricka bärs dock till bordet av en person (som även som vanligt kommer och kollar att allt är okej osv). Problemet kommer därför när man ska betala: ger man dricks eller inte? Överlag hatar jag detdär att man aldrig vet vad man ska betala, med dricks hit och skatter dit. Säg en summa och så ger jag dig den, dammit!

new york: musikal, museum & metro.

Jag gjorde New York på egen hand. Förutom att det inte blev så hejvilt kvällsprogram dels eftersom jag inte kände mig helt bekväm med att gå ut ensam (men också för att jag kämpade mot John Blund klockan åtta på kvällen i jetlaggens goda namn) var det ett utmärkt sätt att se staden. Jag har varit där en gång tidigare tillsammans med några vänner och sett en del av det där obligatoriska, så nu kunde jag göra precis vad jag hade lust med. Till exempel:

Redan förra gången hade jag gärna gått och sett en Broadwaymusikal, men det blev inte av, på grund av ekonomiska och tidsmässiga orsaker, och olika prioriteringar. Nu var det en av de saker jag på förhand bestämde mig för att göra, och det var en av de absolut bästa enskilda upplevelserna på hela resan. Av oklar anledning var Wicked mitt första alternativ (funderade också på främst Lion King och Newsies), och den var helt fantastisk. Jag råkade också få en riktigt bra plats, så förutom att jag landat i New York kvällen innan och min kropp därför trodde att klockan var tre på natten när showen började var allt helt på topp. Och eventuellt sitter jag just nu och lyssnar på soundtracket, och eventuellt satt jag för en stund sen och spelade Defying Gravity.

Jag åt lunch på The Met's takterrass. Helt okej utsikt.

I övrigt gick jag en del på muséer, närmare bestämt The American Museum of Natural History, the Metropolitan Museum of Art och the Museum of Modern Art. Där tittade jag bland annat på dinosaurier, musikinstrument och näckrosor och strosade runt i giftshoppen en längre tid än vad som nu är strikt nödvändigt. Jag har varit på MoMA tidigare, men jag gick dit igen delvis för att se Dalís Minnets envishet (den med smältande klockor), som var utlånad förra gången. ...Så även denna gång, skulle det visa sig.

En död snubbe.

Så traskade jag runt i Central Park och på High Line (en före detta upphöjd järnväg som numera är en park) och kontemplerade människans behov av att skapa natur där den inte längre finns och att jag ibland saknar att researcha gradu. Jag promenerade också längs Hudson. Och åkte metro.

The High Line.

När jag planerade min resa tänkte jag sådär halvt på skämt att det passar ju bra att först vara några dagar i New York och vara kulturell, och sen stanna några dagar i staden igen i slutet på resan, då jag kan shoppa upp alla pengar jag eventuellt då har kvar och fylla allt eventuellt tomrum i kappsäcken. I slutändan blev jag rätt snabbt äcklad av all konsumtionshets och vilken påverkan det har på mig, så jag har nog i alla fall några slantar kvar på kontot. Tror jag. Har dock inte fått visaräkningen ännu.

Ground Zero.

boende i USA.

När jag först flög till New York bodde jag på hostellet Chelsea International Hostel i ett tvåpersonersrum med eget badrum. Det var mycket bra när man bara behöver ett ställe att sova på för en relativt billig peng (runt 50 dollar natten). I det priset ingick även frukost (en bagel, frukt, flingor, kaffe, juice). Jag är inte så svår att övertyga; ge mig en bagel så är jag nöjd. 

Efter några dagar i storstaden flög jag till Kansas City där jag sov en natt på ett privat Bed & Breakfast som vi kan kalla Johns, dit jag även senare återkom och stannade några nätter. Det var mycket förmånligt (ca gratis) och i priset ingick obegränsat gos med hunden Bella, som jag händelsevis inte var överdrivet allergisk mot. Etablissemanget erbjuder även en oslagbar taxiservice.

Med nämnda taxiservice tog vi oss sedan till La Crosse, Wisconsin, där vi också via kontakter hittade ett ungefär gratis boende, låt oss kalla det Jordans. Tyvärr hamnade jag här att dela madrass med en typ som snodde mitt täcke och stundvis slog mig i huvudet med en kudde. Om du har tillfälle att ta del av värdens egengjorda french toast är det dock värt lite milt våld. Passa också på

att utnyttja värdens guidningar i den vackra naturen i området.

Vi bodde även en natt på ett motell (Budget Inn?) i vår gamla studiestad Emporia. Priset var mycket överkomligt men vi hamnade att betala extra för fler personer i rummet. Å andra sidan var vi också fler personer i rummet, så det må vara dem förlåtet. Stället passar bra om du bara vill ha ett ställe att byta om till festkläder, dricka lite mjöd och kanske spela lite kort. 

Tillbaka i New York bodde jag på The Jane, ett mysigt hotell byggt 1908 för sjömän och som även fungerade som logi för Titanics överlevare ett tag. Om du är mer än typ 175 cm lång föreslår jag att du söker dig någon annanstans, då sängen är ganska kort, men annars rekommenderar jag detta ställe varmt. För ett pris på under hundra dollar natten kan det hända att du inte förväntar dig att välkomnas av en livréklädd man som bär in din väska, så det kan hända att du ångrar att du hoppade över guidebokens kapitel om hur mycket man ska ge i dricks till hotellpersonal.

The Jane.

Ett exempel på en vy i La Crosse. Akta dig
så att du inte dör när du klättrar upp.

borta bra, hemma sämre.

Efter att ha besökt* sju amerikanska stater på sexton dagar och gjort allt från att klättra i berg till att skjuta med revolver är jag hemma igen; lite solbrändare, fattigare och tröttare. Jag har haft ungefär den bästa resa jag kunde ha haft, sett och gjort mycket nytt och spenderat kvalitetstid med goda vänner. Jag tänkte blogga lite mer om olika aspekter av resan sen, åtminstone nånting så länge jag har motivation och ork.

* om man med 'besökt' menar 'kört igenom' eller 'flygit från Newark' har jag hunnit med New York, New Jersey, Kansas, Missouri, Iowa, Minnesota och Wisconsin. 

itinerary.

I morgon åker jag tåg ner till hufvudstadsregionen för att följande dag flyga vidare till New York. Där tänkte jag hänga några dagar och vara kulturell och äta bagels. Sen flyger jag vidare till Kansas City, och gör följande dag en roadtrip till Wisconsin, as one does. Efter några dagar där kör vi ner till Kansas igen, där jag bland annat har tänkt idka weddingcrashing. Och sen flyger jag tillbaka till New York och har ett par dagar på mig att slösa bort resten av mina pengar innan jag åker hem och försöker bli av med jetlaggen på den enda dagen som då kvarstår av semestern. Good times. Som avskedspresent kan ni få en bild av en dagsgammal mås.

min helg.

födelseafton.

Om en vecka får jag semester, mitt livs första fulla semester.  Jag läser i en guidebok om New York, och tar mig sakteliga framåt en sida, en mening, ett ord i taget, i Gregory Maguires Wicked, förlagan till musikalen jag ska se på Broadway, och som jag läser på finska för att det var det enda språket biblioteket hade den på. Och det är ett annat sätt att läsa, ett konstigt sätt, då orden inte ramlar över en, då man måste stava sig fram på ett språk man kan, men ändå inte kan. Men tänk så märkligt ändå att ha den möjligheten, att kunna läsa på det språk som nu råkar finnas till hands för närvarande.

Ute skiner solen för n:te dagen i rad, häggen blommar och det är så grönt att det nästan gör ont. Jag har just städat och nu ligger jag här i soffan med doften av rengöringsmedel i näsan och tänker att det är något magiskt med kvällen före en födelsedag, då man går till sängs, och när man vaknar har det gått ett år. Imorgon är jag tjugoåtta.

till kännedom:

Efter grundliga efterforskningar drar jag slutsatsen att det inte finns risoni att fås i Jakobstad. Om du däremot behöver ekologisk Simpsons-pasta är detta staden för dig.

emmas guide till esc 2013, finalen.

Det övergripande intrycket från andra semifinalen var att favoriterna (i både subjektiv och objektiv bemärkelse) underpresterade, men de flesta tog sig ju vidare ändå. Kanske tog de det som en generalrepetition och sparar det torraste krutet till när det verkligen gäller på lördag. Jag landade på 8/10 rätt av finalisterna, mycket mer än jag förväntade mig. 

Och heja Norden! Alla nordiska länderna är i final. Tänk vad balkanländerna nu ska sitta och morra om skandal och grannröstning och protest. 

Men Sverige, vad sysslar ni egentligen med? Jag gillade detdär orkesterdansdatorgrejsintrot, men vadan Darin & Agnes? Minns ni inte alla de gånger ni gjort er lustiga över att värdlandet slängt in random nationalkändis som kör en reklamsnutt för sig själva medan Europa går på vessa? Tror ni att nån bryr sig om Darin & Agnes? Svar: nej.

Anyway. Till finalen, där de säkra finalisterna alla går lite enligt temat "tanken var ju god": 

1. Frankrike: Amandine Bourgeois - L'enfer Et Moi 

Frankrikes svar på Courtney Love väcker mitt intresse genast från början, jag gillar stämningen och hennes röst, men sen blir det väl inte så mycket till låt, i alla fall inte en sån som nödvändigtvis går hem i schlagersammanhang. Men hon ger det intrycket att hon struntar blankt i om vi gillar eller inte.

5. Spanien: ESDM - Contigo Hasta El Final

Jag gillar den här när den pågår, men när den är slut vet jag inte vad det var för nåt. En lättsam trall.

11. Tyskland: Cascada - Glorious 

Det här är Euphoria i eurodanceremix, framförd av en blond, spacklad sångerska i korsett.

15. Storbritannien: Bonnie Tyler - Believe In Me

Låten är ingen total hjärtförmörkelse, men det är ju Bonnie Tyler, hej. 

16. Sverige: Robin Stjernberg - You

Det här var min favorit i melodifestivalfinalen, men jag tror att Robins väg till vinsten - via Andra Chansen - är ganska talande för låtens attraktionskraft. Den blir bättre efter att man hört den nån gång, vilket ju tyvärr inte är helt optimalt då han bara har en chans att framföra den. Mycket tror jag också beror på dagsformen; det är ingen tvekan om att han kan sjunga, men kvaliteten på hans sångprestationer varierade ganska kraftigt mellan de olika gångerna i melodifestivalen.

23. Italien: Marco Mengoni - L'Essenziale 

Det är samma sak som Spanien, det är en helt skön låt, och det är ju alltid trevligt med en herreman som sjunger på italienska, men ingen knockout. 

Så vem vinner då? Ja-a. Jag vet inte. Tidigare i veckan sa jag Norge, men det krävs nog mera än i semifinalen då. Danmark. Eller nån annan. Det kan nog bli en intressant omröstning, med mer spridning på rösterna - och därmed mer spänning - än till exempel ifjol då Loreen sopade hem de flesta tolvpoängarna.