i väntan på något annat.

Kicken från konsertuppträdandet sitter fortfarande kvar i lilltårna. Konstigt att man alltid blir så energiskt hög - av sångerna, publiken, scenen, sjungandet, sammanhanget? Jag kunde börja steppa, dansa cancan, letkajenkka. Min syster har en viss fäbless för letkajenkka, hon har dansat på gator och torg från Norge till Ungern, men syster liten och jag har ett visst förhållande därtill också, vi dansade på en bensinstation i medlet av Finland (en gubbe hejade på), vi dansade på muren till gamla stan i Jerusalem. Nu sitter jag och surfar tid tills jag ska hämta senast nämnda syster från discot, men jag skulle hellre ha snöbollskrig under stjärnhimlen eller blåsa såpbubblor eller söka skatten vid slutet av regnbågen - jag har köpt en blommig klänning, så någon romantik existerar fortfarande, och skatter och regnbågar måste man ta vara på, även om man är pessimist. Kanske speciellt då. Realism är överskattat anyway, ska man göra något är det lika bra att göra det ordentligt annars kan man lika gärna skita i det, allt eller inget, det är mitt motto, det är därför jag alltid är så normalt medelmåttigt gyllene medelvägigt mjäkigt veligt ljum. Fast ibland händer det ju ändå att man ska lira med pappa och vid val av instrument väljer basen framom pianot bara därför för att bas kan jag ju inte. Men kanske måste man vara hög för det, hög på sånger, publik, scen, sjungande och sammanhang.