onsdag 10 maj 2006

om läsning.

Jag läste häromdagen (jag minns inte var, upplys mig gärna om nån vet!) att litterära verk kan hålla sig aktuella och läsbara på originalspråket i många hundra år, medan översättningar bör uppdateras med runt femtio års mellanrum. Just nu håller jag på att läsa en översättning som skulle må gott av att förnyas (även om jag kan tycka att det är lite småkul att läsa om 'rostade potatisflingor' och 'long-playing skivor'), men boken är ändå så tråkig att jag tvivlar på att det är värt besväret*. Trots att jag måste tvinga mig själv att läsa vidare i bland fortsätter jag dock att läsa och njuta. Varför?

Min föreläsare i litteraturvetenskap sa en gång att det ju är lätt hänt att man slutar läsa som fritidssysselsättning när man har böckerna som yrke, nu har hon börjat kunna läsa som avkoppling igen, men det tog henne femton år. Jag har alltid läst mycket, och jag har aldrig förstått mig på människor som har kommenterat om någon bok att "jag har den i bokhyllan, men jag har inte läst den". Själv hade jag läst alla mina böcker i min bokhylla minst två gånger.

Jag vet inte om det har med litteraturvetandet att göra eller bara en konsekvens av att man blir äldre och universitetsstuderande och måste läsa tentböcker istället, men plötsligt en dag fann jag mig i den situationen att jag hade en hel hög olästa böcker i min bokhylla och när jag satt mig ner i soffan tog jag automatiskt fram fjärrkontrollen (det var i den vevan jag flydde litteraturvetenskapen).

De böcker jag 'frivilligt' har läst under det senaste året kan räknas på, om inte ena handens fingrar, så åtminstone på båda händerna. Så det kändes som en befrielse när jag efter att ha läst Margaret Atwoods Oryx och Crake som reselektyr, fortsatte med Alias Grace av samma författare samt läste Merete Mazzarellas Linjer mellan stjärnor. Om identitet. i helgen. Så det gör inte så mycket om Murdoch är lite tråkig, jag läser!

* Det kan ju också bero på översättningen, jag borde nog inte uttala mig om originalet överhuvudtaget. Iris Murdochs Klockan (The Bell) från 1958 är det det gäller i alla fall.

Inga kommentarer: