Jag har inte bloggat alls om hockey-VM, av den enkla orsaken att jag helt enkelt inte orkar bry mig. Det är inte så att jag skulle vara mindre patriotiskt sinnad än vanligt, men efter en säsong med vinter-OS känns ishockey inte speciellt inspirerande och intressant - speciellt inte när det börjar lida mot slutet av maj och det finns fotboll man kan bry sig om! Så, nu tog Finland ju då en bronspeng, men det är svårt att bry sig speciellt mycket om det när det finns andra vinster som väger så mycket tyngre. Säga vad man vill om Lordi, men "we are the winners of Eurovision", ffs! Tänk om alla människor plötsligt tvingades göra allt det de har sagt att de ska göra when hell freezes over, när Finland vinner Eurovision Song Contest. Tänk så roligt vi skulle ha.
Så nu blir det väl att kuska iväg till Helsingfors nästa vår (och se det fiasko som oundvikligen måste utspela sig där, för hur uppföljer man Lordi?).
Under omröstningen satt vi och ömsom jublade åt varje tolvpoängare (och varje poäng som i alla fall var mer än Sverige fick - för det är ju ändå så att det bästa med vinsten är att vi placerade oss bättre än Carola...), ömsom yttrade diverse varianter av temat "tänk om de vinner, de kan ju inte på riktigt vinna!". J yttrade de bevingade orden "Det är bara utvecklingsländer som behöver idrottsstjärnor, riktiga länder har sångstjärnor" och sen begav vi oss iväg för att jubla offentligt. Vi ondgjorde oss åt det faktum att Lordi inte spelades i radio när vi satte oss i bilen, men under kvällens lopp fick vi ändå mer än rekommenderad dos av hårdrockshalleluja, i och med att ungefär var tredje låt som spelades på krogen var just den låten; när vi först kom dit spelades den två gånger i rad. Aldrig i mina dagar har jag då märkt ett sånt stort intresse för schlagerfestivalen bland mina medmänniskor, men J & jag kan ju däremot sjunga Marion Rungs Tom Tom Tom från 1973 [både du och Kjellbörje var ut å peda, med andra ord], vilket vi demonstrerade för en herreman vi kom i samspråk med på grund av hans påstådda likhet med Björn Kjellman (han hade inte en aning om vem det var, finne som han är). Samma herreman följde oss sedan resten av kvällen (kanske även i fortsättningen?), innan vi till fots begav oss hemåt i den ljusa vårnatten, lyckliga i vetskapen om att det här allt är något att berätta för barnbarnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar