Kanske finns det en orsak till att stiga upp klockan sju på morgonen fast man inte måste. Då kan man gå och lägga sig tidigt. Och då missar man ju dedär stunderna när sent har blivit mindre sent och man blir söndagkvällsförvriden fastän det är fredag eller tisdag. Spöktimmen. Då när nätterna blir långa och kölden sätter in; kölden som inte har nånting med temperaturen att göra. Då man undrar om det faktiskt finns en skillnad mellan alone och lonely, då man undrar varför man gör allt så komplicerat, då man stirrar på en liten klockformad ikon och undrar och andas in, andas ut.
Ibland händer det sig att dedär stunderna punkteras av nån random svensk som försöker pracka på en finska julsånger fastän det är påsk. Ibland rinner tiden bara i väg, i ett vacuum av längtan, drömmar och ensamhet. Ibland händer det sig tillochmed att man tar sitt förnuft till fånga och går och lägger sig i stället och tänker att allt blir bra när morgonen gryr. Men månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får, och därför går det som det går. Ibland vältrar man sig i dedär stunderna, hälsar melankolin som en gammal vän; en vän man framför allt är glad att se, men som alltid bär med sig dedär stråna av avoghet, gamla fejder man helst undviker att tänka på, gamla minnen man hellre ser i svartvitt än i färg. Ibland låter man fingrarna löpa sitt eget lopp över tangenterna, i hopp om att man nånstans från sitt undermedvetna ska kunna plocka fram en ljusning, en lättnad, en gryning eller en orsak till att stänga av. Ibland lyckas det.
(lars winnerbäck - under månen)
Ibland händer det sig att dedär stunderna punkteras av nån random svensk som försöker pracka på en finska julsånger fastän det är påsk. Ibland rinner tiden bara i väg, i ett vacuum av längtan, drömmar och ensamhet. Ibland händer det sig tillochmed att man tar sitt förnuft till fånga och går och lägger sig i stället och tänker att allt blir bra när morgonen gryr. Men månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får, och därför går det som det går. Ibland vältrar man sig i dedär stunderna, hälsar melankolin som en gammal vän; en vän man framför allt är glad att se, men som alltid bär med sig dedär stråna av avoghet, gamla fejder man helst undviker att tänka på, gamla minnen man hellre ser i svartvitt än i färg. Ibland låter man fingrarna löpa sitt eget lopp över tangenterna, i hopp om att man nånstans från sitt undermedvetna ska kunna plocka fram en ljusning, en lättnad, en gryning eller en orsak till att stänga av. Ibland lyckas det.
(lars winnerbäck - under månen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar