Här kunde jag för ett par dagar sen ha skrivit till exempel om mitt folks val av schlagerrepresentant, Charlotte Perelllis utseende, min motvilliga svaghet för Linda Bengtzing samt Nordmans otippade 'woohoo'-inslag. Men det var då, det. Istället ska jag skriva om nånting mycket mer aktuellt: pojkband!
När jag var hemma i julas lyssnade jag på något slags 10-årskrönika eller hipphipphurra, vi fyller nåt antal år eller liknande på radio x3m när jag körde hem från stan. De spelade upp x3mlistan från vilket år det nu sen var, och etta var Hanson med låten I will come to you. Jag lyssnade mycket på Hanson ett tag; lyssnade mycket på det där sättet som bara en tolvårig flicka kan göra mellan väggar (och tak!) fullständigt täckta av planscher och utklipp på desamma artister som snurrar i skivspelaren. Min favorithanson var Zac, den yngsta, och följaktligen (det var i alla fall en logisk följd då) var min favoritlåt Lucy, den enda låt där han sjöng solo. Nåja, det lustiga med julepisoden var i alla fall att jag inte kände igen låten alls. Jag trodde att känna igen låtar var som att cykla (jag kan ju fortfarande sjunga Fives It's the things you do, inklusive rap-partiet. Om det är nånting jag borde skryta med är ju sen annan sak). Men tydligen inte, den där låten lät helt obekant.
Nåja, det var ju en intressant historia. Men jag kom att tänka på den nu, för Hanson kom lite otippat in i mitt liv igen ikväll. Det roliga med att dela internetuppkoppling med ett hundratal andra är att man också kan dela iTunesbibliotek (helt lagligt, såvitt jag förstår?). Utifallatt man råkar tröttna på sin egen musiksamling kan man bara koppla upp sig till nån annans och lyssna på deras musik istället. Men "Jeff's Music" och liknande bibliotekstitlar säger ju inte så mycket om innehållet, så ibland kan man ju råka på de mest märkliga blandningar. Nu ikväll råkade jag alltså på någon Caitlin, som verkar hysa en enorm passion för musikalmusik, Disney och... pojkband. Och tror ni inte hon gillar Hanson också? Så nu har jag lyssnat på Lucy igen och konstaterat att den inte var riktigt lika bra som jag minns den.
Men mina pojkbandsrelaterade upplevelser på sista tiden slutar inte där. Igår fick jag höra en låt av antingen Backstreet Boys eller N'Sync (jag måste medge att det känns ganska bra att jag inte kan säga vilkendera det var. Om jag vore tillräckligt vetgirig skulle jag säkert hitta svaret i Caitlins bibliotek, men nån gräns får det väl ändå vara). I kafeterian. Medan jag åt. Hurra. Den sjöngs av en hoper highschoolelever som hade invaderat våra liv, vår matkö och vår matro. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det kan jag dock säga, att jag skulle allt tycka det vore lite pinsamt att åka till ett universitet och sjunga en BSB-låt om jag var högstadie/gymnasieelev. Men kanske är det bara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar