Jag har aldrig varit mycket av en djurvän (eller vän av levande varelser överhuvudtaget?*) och antalet gånger jag har matat min systers kanin kan räknas på ena handens fingrar**, men trots det var det nog något av en traumatisk upplevelse när jag, på grund av mattes 39-gradiga feber, skickades ut i snöyran i söndags för att mata Mozart och hittade henne död. Jag såg inte till henne i buren när jag kom ut, så jag lockade lite innan jag fick syn på några morrhår som stack upp ur en snöhög och fladdrade lätt i vinden. Jag trodde först att det var ett kramdjur som låg utsträckt där, alldeles översnöat och stelfruset, innan jag insåg sanningen. Borstade av snön, och kunde inte riktigt förstå att pälsen kunde vara så mjuk och gosig fast dess ägare var så stel, men om jag inte förstod det förr, sade ögonen allt.
R.I.P. Mozart.
* Med 'vän' menar jag i det här sammanhanget bara en allmänt varmhjärtad känsla mot flercelliga organismer i omgivningen. Jag menar inte att jag hyser ett kroniskt hat mot allt och alla, men jag lever nog mer enligt en "guilty until proven innocent"-attityd än tvärtom, tror jag.
** En gång fick jag i uppgift att mata Kudde medan Allrakäraste Syster var borta, och det gjorde jag också, men dagen därpå fick jag en utskällning för att jag hade gett för lite gräs, så han kunde ha dött av hunger, så jag har inte brytt mig så hårt efter det.
1 kommentar:
Oj, det är läbbigt. Att hitta döda saker är äckligt.
Jag ryser fortfarande då jag tänker på den gången jag skulle kasta lite kompost i komposten hemma hos Gubben en gång. Däri låg hans dammsugarfisk död.
... och det var bara en liten fisk som jag inte överhuvudtaget hade något band till. Undrar just hur länge jag skulle drömma mardrömmar om jag hittade en kanin död.
Skicka en kommentar