Så där traskar jag iväg till grammatiklektionen i all min oskyldighet, kanske tar lite hoppsasteg, kanske sjunger en vers eller två av Glada vi till skolan gå, kanske har böjt ner mina ögon mot marken sökandes efter vårtecken som tussilago eller strumpor som nån tappat i höstas och nu börjar tina upp. Och så står där ett par på vägen; trevligt, tänker jag, det är ju vår och då brukar det finnas par lite här och där, och det är ju bara bra för då vet man ju att det är vår och vår är ju trevligt på alla sätt och vis. Så jag traskar förbi dem och tjuvlyssnar lite på deras samtal, fortfarande med ögonen på marken, för sannolikheten att se ett annat vårtecken när man redan har sett ett, nämligen ett par, måste ju vara större*, och är det inte allas vår stora önskan att se vårtecken som man kan skicka in till JT, så säg.
- Ime kunnolla! Sug ordentligt! säger han.
Jag tror inte att jag har hört rätt, så för säkerhets skull, så att ingen ska kunna missuppfatta någonting upprepar han: ime kunnolla!
Så då måste jag ju titta upp från marken i alla fall. Och titta på muggen med sugrör hon har i sin hand. Den var mycket fin, svartvita filmmotiv var det på den, en sån skulle jag också vilja ha.
* Jag tror att den dära sannolikhetsläran hörde till korta matematiken i gymnasiet, vi sysslade mer med ln i evigheten och sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar