I övermorgon ska jag framföra en önskan om att få skriva ett arbete om fenomenet Harry Potter, med speciell hänsyn till fanfiction och 'sleuthing'. Bara man virar in det tillräckligt bra i akademiska termer märker nog ingen att det bara är ett påhitt för att få utlopp för sin nördighet på skoltid. Hoppas jag i alla fall.
Apropå akademiska termer kan jag härmed meddela att jag innehar 39 studiepoäng. Det är fler än noll i alla fall. Ska vi inte ta och göra vågen för systemet som snurrar så snabbt och smärtfritt?
Jag har även lämnat in pappret som torde ge mig 20 studieveckor till, och ringt båda marketarna i hemstaden för att se om de har bestämt sig för att inte ge mig jobb än. Ja, och så har jag ju haft tent också. Det är inte klokt vad jag är driftig. Jag blir alltid lika imponerad av mig själv när jag nångång ibland faktiskt gör nånting åt dedär sakerna som jag har gått och tänkt på att jag borde göra i flera veckors tid, men inte vågat/orkat/idst/vågat. Det är inte utan att jag tycker lite synd om de människor som helt enkelt gör saker när de kommer på att de borde göras, de kan ju aldrig glädja sig åt småsaker som att de har lyckats ringa ett enkelt telefonsamtal. Och det har vi ju alla hört: man ska glädja sig åt det lilla här i världen, titta på myror (eller lysmaskars kärleksliv?) vid vägkanten, höra på fågelkvitter, gå barfota i gräset och känna daggen mellan tårna, hälsa dagen med ett leende och allt det där. Ergo, man är mycket lyckligare om man är en antisocial latmask utan initiativförmåga än om man är helt... normal. Att dessutom ha ett slående sinne för logik skadar nog inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar