The End 2.0.

Skogen har varit viktig det här året; trots att den är så väldigt ofinländsk har den ändå kommit att bli en plats där jag har kunnat känna mig som hemma, en hemlig dörr till ett ställe där det finns träd och vatten. Det finns en stig i skogen, där jag har vandrat hela året, ensam eller tillsammans med vänner, och jag gick den stigen igen i lördags, dagen efter Goodbye Day, dagen då jag vandrade runt i den här spökstaden och kände avsaknaden av allt det som gjorde att jag kom tillbaka efter julen. Jag gick där och tänkte att det här är slutet, det går inte att komma längre, det finns ingen väg framåt. Och så följde jag stigen som svängde runt ett träd och trumvirvel: nej Emma, det går inte att komma längre, det finns ingen väg framåt. Det var så slående att jag måste fotografera, det blev inte speciellt bra bilder, men det är alltså ett träd som fallit omkull och fullständigt blockerar all framfart. Det finns ingen väg framåt.