Sommarlov!
Later World Lit-tenten gick bra; förstås, tänkte jag nästan tillägga. Mytologin gick sådär; jag har vinglat på gränsen mellan A och B hela terminen och det blir nog slutligen ett B, men det är ju inte speciellt b (höhö). Hissan gick förvånansvärt bra i morse, gårdagskvällen spenderade jag i goda vänners lag med att säga hejdå åt mig själv och amerikanska inbördskriget var inte precis det främsta jag funderade på. Pianospelandet gick inte särdeles bra, jag var nervös och när jag är nervös börjar mina händer skaka och det är ju på det hela taget inte speciellt lämpligt när man vill hitta rätt tangenter. Nervositeten hjälptes inte så mycket av att jag gick ut på scenen och upptäckte att det sen i alla fall var Steinway-flygeln som stod där; ni vet den där Steinway-flygeln som jag har valt bort två gånger för att det ju inte var den jag skulle spela på framför juryn och därför aldrig hade spelat på förr. Hurra. Nå. Det är ju nästan löjligt vad betydelselöst detdär bedömandet är (det är väl 10% av mitt betyg eller liknande, och jag kommer ändå inte att få några studiepoäng hemma för det här, så det syns ingenstans i vilket fall som helst) så jag vet inte vad jag var nervös för. Eller jo, jag har inte spelat piano officiellt sen jag var åtta, och sannerligen inte för människor som har doktorstitlar i ämnet. Men ändå.
Picknicken var alldeles ljuvlig, vi stuvade nio personer i Jordans bil och åkte till Peter Pan park*. Där inmundigade vi allt från spenatsallad med hallonvinägrett till batong och jordgubbar och sen spelade vi ultimate frisbee och lekte i lekparken och hade fotosessioner med William Allen White vid en sjö. Och sen åkte vi tillbaka och spelade kort en stund och Kira gav mig en avskedspresent, hennes elefantskor, för att "that's the only thing I could think of to give you that would actually mean something" och jag kommer att gå sönder dem trots att de har rosa foder. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna dehär människorna i mitt liv, och jag förstår inte hur jag ska kunna lämna dem. Men... sånt är livet?
Jag tog ovanligt få bilder igår kväll, och min kamera gillar inte skymning speciellt mycket, så de jag har är inte speciellt bra heller. Nu väntar jag bara på att K, K och E ska ladda upp sina tusentals bilder på fejsbukk så jag kan stjäla dem.
Nu har jag stängt en kappsäck och kan nästan se ljuset i tunneln. Kanske, kanske får jag hem mina saker i alla fall. Men nu ska jag nog ta en paus i packandet och gå ut istället, det är så soligt och jag får väl passa på att njuta medan jag har sommar runt mig och i mig. Ikväll blir det fest hos Kels och såvida det inte blir värrigare åskstormar kommer hela kalaset nog att hamna i poolen. That's fine with me.
* Enligt källor var det en man som lät bygga parken till sin dotters minne; och namnet lär komma av att hon aldrig kommer att växa upp, som Peter Pan. Är det inte lite groteskt?
Later World Lit-tenten gick bra; förstås, tänkte jag nästan tillägga. Mytologin gick sådär; jag har vinglat på gränsen mellan A och B hela terminen och det blir nog slutligen ett B, men det är ju inte speciellt b (höhö). Hissan gick förvånansvärt bra i morse, gårdagskvällen spenderade jag i goda vänners lag med att säga hejdå åt mig själv och amerikanska inbördskriget var inte precis det främsta jag funderade på. Pianospelandet gick inte särdeles bra, jag var nervös och när jag är nervös börjar mina händer skaka och det är ju på det hela taget inte speciellt lämpligt när man vill hitta rätt tangenter. Nervositeten hjälptes inte så mycket av att jag gick ut på scenen och upptäckte att det sen i alla fall var Steinway-flygeln som stod där; ni vet den där Steinway-flygeln som jag har valt bort två gånger för att det ju inte var den jag skulle spela på framför juryn och därför aldrig hade spelat på förr. Hurra. Nå. Det är ju nästan löjligt vad betydelselöst detdär bedömandet är (det är väl 10% av mitt betyg eller liknande, och jag kommer ändå inte att få några studiepoäng hemma för det här, så det syns ingenstans i vilket fall som helst) så jag vet inte vad jag var nervös för. Eller jo, jag har inte spelat piano officiellt sen jag var åtta, och sannerligen inte för människor som har doktorstitlar i ämnet. Men ändå.
Picknicken var alldeles ljuvlig, vi stuvade nio personer i Jordans bil och åkte till Peter Pan park*. Där inmundigade vi allt från spenatsallad med hallonvinägrett till batong och jordgubbar och sen spelade vi ultimate frisbee och lekte i lekparken och hade fotosessioner med William Allen White vid en sjö. Och sen åkte vi tillbaka och spelade kort en stund och Kira gav mig en avskedspresent, hennes elefantskor, för att "that's the only thing I could think of to give you that would actually mean something" och jag kommer att gå sönder dem trots att de har rosa foder. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna dehär människorna i mitt liv, och jag förstår inte hur jag ska kunna lämna dem. Men... sånt är livet?
Jag tog ovanligt få bilder igår kväll, och min kamera gillar inte skymning speciellt mycket, så de jag har är inte speciellt bra heller. Nu väntar jag bara på att K, K och E ska ladda upp sina tusentals bilder på fejsbukk så jag kan stjäla dem.
Nu har jag stängt en kappsäck och kan nästan se ljuset i tunneln. Kanske, kanske får jag hem mina saker i alla fall. Men nu ska jag nog ta en paus i packandet och gå ut istället, det är så soligt och jag får väl passa på att njuta medan jag har sommar runt mig och i mig. Ikväll blir det fest hos Kels och såvida det inte blir värrigare åskstormar kommer hela kalaset nog att hamna i poolen. That's fine with me.
* Enligt källor var det en man som lät bygga parken till sin dotters minne; och namnet lär komma av att hon aldrig kommer att växa upp, som Peter Pan. Är det inte lite groteskt?
1 kommentar:
Hur ska du tillbringa tiden fram till flyget hem?
A-M
Skicka en kommentar