OS-invigningen.

Ikväll har jag tagit det på mig att bevisa en gång för alla att kvinnor faktiskt kan göra flera saker samtidigt. Parallellt med att titta på OS-invigningen har jag skrivit ett brev, läst halva Grabben i graven bredvid samt lyssnat på Lasses födelsedagskonsert på P3. Men. Det var OS-invigningen jag tänkte kommentera med följande:

• Om jag fick välja vilket land jag skulle tillhöra enbart baserat på klädseln skulle jag nog välja Storbritannien, tyckte de var väldigt stiliga. Tyskland, däremot, går fetbort (för att nu använda det ordet för första gången i mitt liv). Orange och grönt - what's that all about, liksom?
• Det skulle vara rätt käckt att ha en såndär klänning som ser ut som ett snöklätt fjäll med skidåkare på. Lite annorlunda, sådär.
• De hattar som kirgizerna bar fick mig att tänka på tapetklisterhatten jag hört talas om idag. Var det månne något liknande?
• Jag hejar på Kenya. Det är alltid så fint när små* nationer är med i sportsliga sammanhang, det känns så mycket mer genuint då. Låt mig till exempel påminna er om idrottaren som i friidrotts-VM i Helsingfors i somras missade flyget och inte hann till den gren han egentligen skulle vara med i, så han deltog i en annan istället. That's the spirit! Så jag hejar helhjärtat på den ende medverkande kenyanen.
  
• Just när Sveriges lag kom inhoppande och viftade med sina flaggbeklädda vantar, zoomade kameran in Samaranch, som vände sig till kvinnan bredvid honom, sa nåt och gjorde en slags utpustande min liksom "huhu, de där skulle man inte vilja tillhöra".
• Slutligen har jag lärt mig nödvändiga fakta i stil med att Monacos regent (han måste väl vara furste nu eller nåt?) Albert har deltagit fem gånger i OS (bob), att Nederländerna heter Paesi Bassi på italienska och att Norge har tagit flest guld genom tiderna.
  

* små i idrottslig bemärkelse sett, alltså, inte sett till arealen eller något annat sätt att mäta. Nu är ju Kenya för all del inga noviser i idrott, men vintersport är kanske inte det man främst då förknippar dem med...