att inte finnas.

Det ligger en märklig fascinationskraft i att öppna badrumsskåpets spegeldörrar en aning så att man själv försvinner i springan mellan dem. Att för ett ögonblick se en illusion av världen utan en själv.
Jag misstänker att det är samma fenomen som gör att människor flyttar till storstäder på grund av anonymiteten. Att kunna sitta på ett kafé flera timmar i sträck, titta ut genom fönstret på människomassorna och inte känna igen en enda. Alla som kunde berätta något om dig eller bekräfta att du existerar är försvunna. Kvar finns bara världen.
Det är väl samma sak Jesse talar om i Before Sunrise när han säger "I know what you mean about wishing somebody wasn't there, though. It's just usually it's myself that I wish I could get away from. Seriously, think about this. I have never been anywhere that I haven't been. I've never had a kiss when I wasn't one of the kissers. You know, I've never, um, gone to the movies, when I wasn't there in the audience. I've never been out bowling, if I wasn't there, you know making some stupid joke. I think that's why so many people hate themselves. Seriously, it's just they are sick to death of being around themselves. Let's say that you and I were together all the time, then you'd start to hate a lot of my mannerisms. The way, uh, the way every time we would have people over, uh, I'd be insecure, and I'd get a little too drunk. Or, uh, the way I'd tell the same stupid pseudo-intellectual story again, and again. You see, I've heard all those stories. So of course I'm sick of myself."