Träffade Radbandstönten&Snusktomten* igår och hyrde film (tydligen eftersom vi har varit på kaffe så ofta nu på sistone. Som om det skulle ha varit ett problem under gymnasietiden när de envisades att sitta på prettokaféet nr 1 jämt och ständigt, utan minsta fundering på mitt personliga välmående och behov av omväxling. Nåja, det var en parentes.).
Så som i Himmelen var sådär halvbra. Snusktomten envisades med att påpeka att herr huvudperson (Michael Nyqvist) var ett stolpskott. Jag förstod aldrig riktigt vad som var hans problem, vare sig psykiskt eller fysiskt. Det största utbytet var nog Gabriellas Sång, men å andra sidan är jag svag både för vackra melodier och Helen Sjöholm, så det var nog kört från början.
The Village måste jag ju ge den crediten att det var en av de roligaste filmerna på länge. Fast eftersom det knappast var meningen, så vet jag inte om det är så positivt. Men när man har en flicka som låtsas vara blind (och misslyckas fatalt) och en massa människor som springer omkring och är rädda för några monster som ser ut som papegojor men egentligen är människor som klätt ut sig är det ju upplagt för succé.
* I och med att de båda har så många smek(?)namn, har jag fogat mig i tanken på att de aldrig kommer att etableras som enskilda karaktärer med homeriska epitet. I många fall kan ni (?)dock förmoda att det är mina fellow medlemmar i Ion Plunt jag pratar om när några skumma namn (exempelvis Radbandstönten&Snusktomten, grötkexet, degen - eller var det smeten?, bumerangen, fröken Postiljon, antikrundanfansen, o di ana & o di tridi, eventuellt också o di slöö) uppträder.
2 kommentarer:
Sådärja. Nu när du har förstört poängen i The village så slipper jag se den då. ;)
vilken räddande ängel jag är.
Skicka en kommentar