ensam.

Sådär överlag brukar jag tycka att man kan vara mycket ensammare i sällskap än man kan när man är själv, men det här är undantaget som bekräftar regeln. Det känns jättemärkligt att ha spenderat drygt tre veckor hemma, där man även när man är ensam känner närvaron av människor, och sen komma hit till lägenheten och bara finnas utan några skyddsmurar. Jag sitter som i ett vakuum, det känns som att jag inte kan hitta på någonting att göra trots att jag bara behöver vända mej om för att se alla ouppackade väskor. Det enda som hörs är väggklockans ticktack och kylskåpets stilla brummande. Och mitt hjärta som bultar en-sam-en-sam-en-sam.