Jag tycker om människor. Speciellt mycket tycker jag om människor som tycker om mej, för jag är en egoist. Det jag däremot inte tycker om så värst mycket är människor som inte tycker om mej. Det känns liksom inte som att det är någon vits med det då.
Det finns människor jag aldrig vet hur jag ska hälsa på, trots att jag vill och tycker om dem. Sen finns det människor som jag inte har någon som helst intresse av att prata med längre. En av de goda sidorna med att flytta från hemstaden är att man inte träffar på sådana människor speciellt ofta.
Då kan man ju fråga sig hur det kommer sig att jag åker iväg till en middag som förmodas vara en reunion med flickorna från gymnasiegänget och sitter där bland en bunt människor av den senare typen* och ångrar att jag inte vände i dörren. Bumerangen sammanfattade känslan efter middagen med ett mycket passande ord: besk.
* Alla var inte sådana. En del av flickorna skulle nog ha fått komma på en reunion som jag hade satt ihop inbjudningslistan till. Men det gjorde liksom ingen skillnad varken till eller från.
3 kommentarer:
Förstår inte vad som är så hemskt. Man kan väl låtsas gilla folk? =)
man kan. men varför skulle man? och framför allt, varför skulle man slösa tid och pengar på att umgås med människor som klart och tydligt visat att de inte vill umgåd med en? det finns ju så mycket bättre saker man kan göra.
Men om man redan ha offrat pengar på det så kan man väl försöka göra sitt bästa av situationen?
Fast iof så är det säkert lättare sagt än gjort.
Skicka en kommentar